Georg Henrik Wrede: Regeringens sentiment och fundament

Vara med eller utanför och hur ska allt förklaras för väljarna? Tills vidare är SFP med. Foto: Statsrådet, Lauri Heikkinen

I sommar har inte enbart politiknördarna, utan var och en i Finland fått en större dos av politiska skandaler i nyheterna. Det har kretsat kring ord och i vilket sammanhang och för vilken publik samt hur länge sedan de använts.

Politik handlar om värden och värderingar. Politiken skapas och förverkligas med ord. Ord är politikens viktigaste redskap, så vi talar om politikens fundament.

För mig har mycket av diskussionen om regeringens vara eller icke-vara och de grundläggande argumenten påmint just om det som beskrivs som fundament och sentiment när läser kommentarer om börsen. För de i riksdagen som skall ta ställning till regeringens framtid verkar en del se världen genom ”sentiment” och andra mer genom ”fundament”. I den politiska processen är det ändå sist och slutligen ett val mellan två alternativ i en omröstning ”ja” eller ”nej”. Motiveringar går lätt förlorade för de som inte följer varje sväng, även om de så skulle vara uttryckta i regeringens meddelande.

Bland personer jag stöter på i det svenska Finland verkar sentimentet vara att regeringen nog inte är den man ”känner sig hemma i”. Fundamentet, dvs. regeringsprogrammet och den ekonomiska politiken är man långt till freds med. Så det är lite som på den för närvarande stillastående bostadsmarknaden. Är det avgörande för om det blir köp att bostaden man funderar på att köpa ”känns som hemma”, och i hur hög grad är det bostadsaktiebolagets ”fundament” dvs. resultat och balansräkning som avgör? Om de drar åt olika håll, hur gör man då?

Jag har i min utbildning fått en preferens för att använda fyrfält som redskap för analys. De är enkla, men har genom sin enkelhet en viss kraft. Läget kunde alltså beskrivas så att vi på den ena axeln har frågan om sällskapet i regeringen verkar bra eller dåligt. På den andra axel om regeringsprogrammet verkar bra eller dåligt.

Man kan kalla muren brandvägg, man kan kalla den en mural. Men vilka ord man än väljer att använda, faktum är att inget ljus i världen kommer genom den tegelväggen. Att den skulle rivas är inte på kartan.

Min omgivning verkar befolkas av folk som lever i den rutan i fyrfältet där regeringens program är bra, men regeringen känns dålig. Det är klart det finns folk som tycker att både regeringen och dess program är dåligt eller att både regeringen och programmet är bra, samt de som tycker regeringen är bra men programmet dåligt. Jag tycker man kan hitta mycket i regeringsprogrammet som verkar rätt och där man gjort en del hyggliga prioriteringar och kompromisser givet att målet är att bryta skuldsättningens tillväxt, alltså spara.

För att jämföra med bostadsköpet. Bostaden man funderar på att köpa verkar alltså finnas i ett hus där det jobbas på att få ekonomin i skick, även om den inte på något sätt kan kallas lysande. Men nu känns inte bostaden riktigt rätt. Utsikten från ett av rummen skyms av en hög mur, det kommer att vara mörkt största delen av tiden i det rummet. Man kan kalla muren brandvägg, man kan kalla den en mural. Men vilka ord man än väljer att använda, faktum är att inget ljus i världen kommer genom den tegelväggen. Att den skulle rivas är inte på kartan.

Det verkar som om man nu tänker att fastän bostaden inte är prefekt, så är det bättre att ha ett hem, man kan ju flytta till ett nytt senare, när läget på marknaden ändrar. För det är bättre än att vara bostadslös. Bättre inne än ute, så att säga, för så fungerar politiskt inflytande i vårt system. För de kommande fyra åren blir det då att glädja sig åt vad som kan åstadkommas när det gäller att stärka de ekonomiska fundamenten. Men det är inte heller svårt att förstå de som säger att det är bättre att dra sig ur det här köpet, fastän handpenningen går förlorad.

Mycket beror på hur stor vikt man fäster vid just den ekonomiska politiken under följande fyra år med tanke på framtiden, och vad annat man är rädd att eventuellt kan komma att raseras. En regeringsperiod är både lång och kort. Arvet från en regering till nästa är lätt mätbart när det gäller ekonomin, i många andra avseenden är det svårare att mäta vilka förändringar som görs och hur bestående de är.

Läs mera: Biaudet om innehållet i meddelandet mot rasism: ”Det har skett viktiga framsteg”

Ämnen