Björn Månsson: Minimal marginal ger valfrihet
Riksdagsvalets resultat har redan analyserats sönder och samman. Själv vill jag bidra med att kommentera bara en aspekt: vilka regeringsbaser valresultatet legitimerar. Då kan och bör man skilja mellan två kriterier.
I allmänhet utgår man från att valsegrarna ska bilda regering. I så fall finns det ju tre partier som fyller kriteriet: Samlingspartiet, Sannfinländarna och Socialdemokraterna. Till listan kan om man så vill foga Kristdemokraterna som gick framåt i röster om också inte i mandat, samt SFP och försumbara Rörelse nu som höll ställningarna räknat i mandat.
Förlorare var som känt bara Centern, De gröna och Vänsterförbundet, i nämnd ordning räknat i antalet tappade mandat.
Problemet med valsegrarkriteriet är att alla de tre stora som gick framåt knappast skulle kunna rymmas i en och samma regering. Eftersom det är rimligt att utgå från att Saml självklart är med, står partiets val av samarbetspartner mellan Sannfi och SDP, alltså högerut eller vänsterut.
Saml + Sannfi = 94 mandat i riksdagen, så det behövs fler. Kd skulle ge 5 till, men summan stannar alltjämt under magiska 100. Detta förklarar SFP:s nyckelroll, eftersom partiet här vore det enda tänkbara tillskottet.
Frågan är alltså egentligen inte om SFP kunde sitta i samma regering som Sannfi, utan SFP har faktiskt makten att bestämma om Sannfi alls ska få vara med i regeringen!
Därmed är vi inne på det andra – och avgörande – kriteriet för regeringsbildningen: programmet. För egen del kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig ett program som skulle tillfredsställa både Sannfi och SFP. Och då tror jag faktiskt inte att språkfrågan är den största stötestenen, Sannfi har ju visat lite flexibilitet på den punkten.
Nej, det är snart sagt allt annat. Grundläggande värderingar, såsom mänskliga rättigheter och respekt för internationella avtal.
I själva verket har jag svårt att tro att Saml och Sannfi kan finna varandra, heller, kring ett gemensamt regeringsprogram. SFP behöver i bästa fall inte ens agera ”syndabock” om Sannfi:s regeringsdrömmar kraschar.
Lyckligtvis finns ett alternativ, som i praktiken lika väl kan anses motsvara valresultatet: en blåröd regering med Saml och SDP som stomme. I en sådan skulle SFP passa väl in, vid behov också KD, och rentav De gröna.
Saml + SDP + SFP = 101 mandat + KD:s 5 = 106 + De grönas 13 = 119! Och balansen mellan borgerliga och ”rödgröna” vore också god: Saml + SFP + KD = 63 och SDP + De gröna = 56. Ja utan KD vore balansen närmast perfekt: 58 mot 56 i en regeringsbas på 114 riksdagsmandat.
Varför skulle detta alternativ motsvara valresultatet? Jo, skillnaden mellan Sannfi:s och SDP:s totala röstetal på var sin sida om 620 000-strecket var futtiga 3 429 röster. Det kunde rentav anses ligga inom den berömda ”felmarginalen”…
Frågan är alltså egentligen inte om SFP kunde sitta i samma regering som Sannfi, utan SFP har faktiskt makten att bestämma om Sannfi alls ska få vara med i regeringen!
De procentuella andelarna 20,1 respektive 19,9 procent skulle ju rent proportionellt ha gett 40 riksdagsmandat för vartdera partiet, men vårt valsystem som gynnar stora partier och p.g.a. valkretsindelningen dessutom är rätt slumpmässigt resulterade i 46 respektive 43 mandat.
Min tes är alltså att en regering med SDP lika väl som en med Sannfi skulle motsvara valresultatet. Bollen ligger hos Petteri Orpo – och SFP.
Vill de spela bollen bara på den högra sidan av spelplanen eller bygga upp en strategi som utnyttjar en vidare del av planen?
Relaterade artiklar
