Linnéa Henriksson: Men vem skulle vilja bli medlem i en förening?
När dödsannonserna blir det viktigaste instrumentet för att hålla medlemsregistret à jour.
Scen 1: Workshop för styrelsen för en yrkesrelaterad förening. Verksamheten är tydlig men lågintensiv; en tryckprodukt och en årlig samling. Ekonomin krackelerar, vilket enligt de överivriga verksamhetsgranskarna anses bero på att medlemstillströmningen sinat och att de befintliga medlemmarna inte betalar sina medlemsavgifter: kanske verksamheten borde piggas upp? Styrelsemedlemmarna våndas, anklagar sig själv och funderar på nya verksamhetsformer. Jag är ny i sammanhanget, men konstaterar krasst att om föreningens verksamhet varit framgångsrik i över 40 år och medlemsantalet nu börjar sjunka, så beror det antagligen mer på en allt högre medelålder bland medlemmarna, än på att verksamhetsidén plötsligt skulle ha blivit ointressant. Utebliven betalningsbenägenhet i en förening där den tidigare varit god, kan lika gärna bero på att räkningar i dag väller in genom en uppsjö av olika kanaler, som på att betalningsviljan för den tydliga verksamhet man gått med för att stöda, skulle ha minskat. Alla vet att kostnaderna för tryckta postdistribuerade produkter har ökat markant.
Scener 2-5: ”Vi har ett problem med en åldrande medlemskår” säger en förenings ordförande, när vi talar om diverse föreningar. ”Vi har jättestora problem att hitta styrelsemedlemmar som är under pensionsåldern” säger en bekant, som vill locka mig med i en annan förenings styrelse. Medlemssekreteraren i en tredje förening betraktar dödsannonserna som det viktigaste instrumentet för att hålla medlemsregistret à jour. En fjärde bekant funderar på vad man skall göra med en anrik men utdöende förenings relativt stora förmögenhet.
Samhällsforskning pekar på tydliga samband mellan aktivt civilsamhälle, välfungerande demokrati, större jämlikhet och minskad polarisering.
Scen 6: Kommunen har under det senaste året i flera omgångar behandlat följderna av ett nytt hyresreglemente, som plötsligt markant höjde hyreskostnaderna för utrymmen bland annat för en stor pensionärsförening. Alla är överens om att det är bra för folkhälsan att se till att seniorer har råd att träffas, men under försöken att lösa detta problem har ett delikat definitionsproblem uppstått. Vilka föreningar skall betraktas som pensionärsföreningar? Pensionärsföreningarnas företrädare himlar med ögonen och suckar. Och ja, svaret är enkelt ur föreningsperspektiv, då kan man med pensionärsföreningar avse föreningar som hör till de stora pensionärsförbunden. Ur ett kommunalt perspektiv, där jämlikhet är ett av de ledande kriterierna för verksamheten, är det inte lika lätt att behandla pensionärsföreningar på ett vis och andra föreningar, där medlemskårens medelålder kan vara lika hög eller till och med högre, på ett annat. Samma dilemma gäller för övrigt ungdomsföreningar, åtminstone i södra Svenskfinland, där verksamheten är god men där medlemsåldern i medeltal inte längre berättigar till bidrag enligt ungdomslagen.
Scen 7: ”Men vem skulle vilja bli medlem i en förening?” utbrister den knappt 30-årige verksamhetsledaren för en kulturförening under pågående styrelsemöte. Styrelsemedlemmarna tittar besvärat på varandra, men ingen formulerar det uppenbara: ”ja, här är vi och vi har bland annat anställt dig och betalar din lön”.
Att medlemmarna i Finlands föreningar åldras är inget problem. Man kan knappast anklaga folk för att de blir ett år äldre för varje år som går. Problemet är oftast inte heller inkrökthet, att inte föreningarna skulle vara intresserade av nya aktiva och nya funktionärer. Problemet är snarast att benägenheten att över huvud taget tillhöra en förening kraftigt tycks minska för varje generation.
Antalet föreningar i Finland ökar fortfarande, med några hundra per år. Det grundas 1 500-2 000 föreningar och lite färre utgår ur föreningsregistret. Det totala antalet föreningar är kring 108 000 och år 2017 städade man ut nästan 35 000 föreningar ur registret. I juni 2022 meddelade Statistikcentralen att den tid som finländarna använder på frivilligarbete har sjunkit under de senaste tio åren. Statistiskt är uppgifterna tydliga, men eftersom den senaste insamlingen skett under 2021 blir tolkningen osäker, åtminstone utan tillgång till mer detaljerade uppgifter. Kan man skilja en allmän tendens i tidsanvändningen från det läge som rådde under coronaåret 2021?
Det är inte lika enkelt att hitta uppgifter om hur föreningarnas medlemstal och medelåldern bland medlemmarna utvecklas. En allmän uppfattning är att medelåldern stiger. Det finns undantag, som scouter, Hem och skola-föreningar och en del idrottsföreningar, där både medlemmar och funktionärer kan vara yngre. Kombinationen av större tidspress och mindre benägenhet till föreningsaktivitet bland yngre leder dock till att verkligheten för väldigt många föreningar är att medelåldern stiger både bland funktionärer och medlemmar och att de aktiva i dag oftast är pensionerade.
Om en stor del av föreningsfältet i dag upprätthålls av pensionärer, vad händer då om tjugo år? Kommer det årliga tillskottet av nya pensionärer att ta över verksamheten, så att verksamheterna fortgår, eller kommer dagens föreningsbaserade aktiviteter att kraftigt minska? Kommer de generationer som är födda på 1970-, 1980- och 1990-talet att sakna de verksamheter som kanske försvinner, kommer man att initiera nya verksamheter för att ersätta dessa eller kommer dessa generationer att fortsätta undra vem det egentligen är som blir medlemmar i en förening? Vilka effekter får det här för samhället? Är det ett problem, och i så fall för vem och vad?
Denna analys är ännu ogjord, men eftersom samhällsforskning pekar på tydliga samband mellan aktivt civilsamhälle, välfungerande demokrati, större jämlikhet och minskad polarisering, så är det sannolikt att föreningarna och deras verksamheter upprätthåller verksamhet som är viktig. Därmed är det osannolikt att en minskad föreningsaktivitet för något väldig gott med sig.
