Georg Henrik Wrede: Arbetskraftsinvandring - finns det alternativ?
Är arbetskraftsinvandring en lösning på våra demografiska problem? Frågan har lyfts upp i medierna under senaste tid. Avstamp har tagits i såväl Risto Murtos bok ”Puuttuvat puoli miljoonaa” som i olika intervjuer och debattartiklar.
I min ”bubbla” har det rått tämlig konsensus om att arbetskraftsinvandring är något som utgör en del av lösningen. Ingen har väl sagt att det skulle vara den enda åtgärden som behövs, men ändå en mycket behövlig.
Sedan är det kanske som vanligt att man bör förvissa sig om olika detaljer för att undvika att man hamnar in i en förvirrande diskussion. Min uppfattning är att det råder mycket stor konsensus om att nuvarande levnadsstandard inte kan upprätthållas med den befolkningstillväxt vi har. Men efter det blir det mer spridda åsikter. Det finns många olika delar kring invandring att vara osams om. Det enda man kan vara säker på är att det inte är enkelt. Det är lätt så att alla talar utifrån just sitt eget perspektiv. Något som jag också med stor säkerhet gör mig skyldig till.
Ur ett finlandssvenskt perspektiv kommer sedan den extra knorren att vi önskar integration på svenska. Pasi Saukkonen, en av våra främsta experter inom området invandring, noterade i en intervju som publicerades i Helsingin Sanomat 12.11 att invandringen inte kan vara ett svar på frågan hur Finland skall klara sig. Han noterade att det finns förutsättningar att på vissa håll eventuellt lyckas med arbetskraftsinvandring som en del av lösningen, så som huvudstadsregionen och kring Vasa.
En av de många frågor som jag tycker det råder förvirring kring är kompetens och förväntningar.
En av de många frågor som jag tycker det råder förvirring kring är kompetens och förväntningar. Det talas en hel del om ”talent” , specialkunnande, och hur man attraherar personer med högt kunnande till Finland. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har t.ex. indikatorer för ”Talent attractiveness” bland sina medlemsländer. Finland låg mitt på skalan, alltså inte speciellt högt och lägre än de övriga nordiska länderna och Estland. Rekrytering av högutbildade är en sak. Men då talar vi inte om något som kanske löser det att vår demografiska balans är snäv. Av alla 15 år fyllda finländare hade dryga 50 000 forskarutbildning och just under 500 000 hade en högre högskolexamen. En hög akademisk utbildning är ändå inte det som garanterar en plats i samhället för invandrare. En möjlighet finns för de som direktrekryteras, men svårare är det om man tar sig till landet på andra sätt eller av andra skäl.
Pasi Saukkonen sade ganska klart ut i artikeln i HS att det även handlar om attityder. Ett samhälle med stor invandring bör vara färdigt att godkänna de förändringar som det här innebär. Alla av dem kommer inte att vare sig vara eller upplevas som positiva. Tankesmedjan Agenda publicerar en rapport om arbetskraftsinvandring 16.11, med rubriken ”Varför förväntas bara VI anpassa oss”, en rapport om hur utländska arbetstagares välmående i Finland upplevs och är. Det är säkert viktigt att diskutera attityder och förväntningar, bara så kan vi försöka undvika att göra sådana misstag som gjorts på annat håll. Misstag och problem som ofta tas upp i den politiska diskussionen.
Givet att vår demografi med allt större säkerhet leder till en omöjlig försörjningsbalans, vad är alternativen? Att enbart tro på att arbetskraftsinvandring som den enda lösningen är säkert inte rätt, men det är den snabbaste. Världens befolkning uppskattas vara 8 miljarder 15.11. Det finns minsann människor, unga människor mer än väl i ett globalt mått, även om vårt samhälle ser annorlunda ut. Vill man lösa försörjningsbalansen med egna krafter betyder det en familjepolitik som gör det attraktivt med fler barn. Leveranstiden för en närvårdare med den metoden är ändå gott över 20 år och det är inte en realistisk tidtabell om man skall hålla fast vid de dimensioneringar av vårdpersonalen som man nu beslutat om. Ger man Pasi Saukkonen rätt, och mycket talar för det, kan vi inte förvänta oss att lösa försörjningsbalansen med arbetskraftsinvandring, det tråkiga alternativet blir då att pruta på de förväntningar vi har på välfärdsstaten.
