Linnéa Henriksson: Det är svårt att få arbetslösa att tala
Först: Hur stor andel av finländarna i arbetsför ålder är utan examen efter grundskolenivån? (Ja, ja, skriv ner ett procenttal.)
Sedan: Mina kollegor i Tyskland har designat ett forskningsprojekt, med vars hjälp man vill studera uppfattningar om stora frågor som rättvisa, solidaritet och ömsesidighet.
Min kollega vid ÅA och jag har hjälpt dem förverkliga projektet i Finland. Genom att jämföra uppfattningar om EU i olika länder, både sådana som betalar till EU, sådana som får bidrag från EU och sådana som befinner sig precis där mitt emellan, vill man undersöka betydelsen av i vilken omgivning man befinner sig. Genom att jämföra uppfattningar om EU mellan samma tre grupper av befolkningen i dessa olika länder, vill man undersöka betydelsen av utbildning, framgång och utebliven sådan.
Ju lättare det blev att distribuera enkäter, desto svårare blev det att få folk att avsätta tid för att fylla i dem.
Numera är det knepigt att få folk att bidra med sina erfarenheter för forskningens behov. Ju lättare det blev att distribuera enkäter, desto svårare blev det att få folk att avsätta tid för att fylla i dem. Det samma gällde de fokusgruppsintervjuer som här skulle utgöra grunden för materialinsamling. En allmän inbjudan, distribuerad till specifika e-postlistor gav inga svar alls.
Det enda som givit resultat är personlig inbjudan: ”Hej Camilla, hoppas allt är bra med dig! Har barnen redan tillfrisknat? Jag tycker du skulle vara en bra person att delta i min kollegas forskningsprojekt, se nedan.” På detta sätt var det, sist och slutligen, inget större problem att hitta en grupp personer under rubriken highskilled (personer med universitetsutbildning och många års arbetserfarenhet, i ledande ställning), inte heller under rubriken studerande (aktivt studerande personer mellan 20–25, dock inte samhällsvetare, eftersom de bedömdes veta för mycket om EU).
Jag blev ändå överraskad av svaret.
Det var värre med lowskilled. Det som i designskedet i Tyskland verkade vara en klar och tydlig kategori är långt ifrån enkel att applicera i en finländsk kontext.
Med lowskilled avsåg man (exempelvis) personer som saknar utbildning efter grundskolan. Det är en rimlig avgränsning, men det är inte lätt att hitta personer som hör till den gruppen som samtidigt är tillräckligt intresserade av EU för att ställa upp på en 90-minuters diskussion.
Eftersom Finland redan i decennier har haft som målsättning att alla skall ha en utbildning på andra stadiet, så betyder det att andelen som saknar examen efter grundskolenivån är liten. Jag blev ändå överraskad av svaret. I gruppen över 75 år andelen 25 procent, och det är ett procenttal som nämns allt emellanåt. Men bland befolkningen mellan 20 och 60 år är den cirka 4 procent, lägst i åldersgruppen 45-49 (3,35) och högst i åldersgruppen 20-24 (4,40). (Hur nära kom du?)
Till sist blev lösningen att ta till djungeltrumman.
För projektets del innebar detta att om bara fyra procent av den relevanta befolkningen saknar examen efter grundskolenivån, så finns det en anledning till att de gör det och samma anledning (oberoende av vilken den är) gör ofta att intresset för fokusgruppsdiskussioner om EU är magert.
Kategorin lowskilled ändrades småningom till lowpaid, som nu kom att inrikta sig mer mot deltidsarbetande, långtidsarbetslösa, osäker eller varierande arbetsmarknadsposition, sjukpensionering och så vidare. Ett antal samtal till kommunala sysselsättningsprojekt av varierande slag ledde inte långt, trots att vi blev vänligt bemötta. Till sist blev lösningen även här att bli allt mer pragmatisk och ta till djungeltrumman: fråga promenadkompisen, svägerskan och småkusinen i branschen; ”Känner du någon som …?”. (Till lyckades vi. Ett stort tack till alla inblandade!)
De långtidsarbetslösas röst hörs för sällan.
Det är ännu oklart vad fokusgruppsintervjuerna säger om finländarnas uppfattningar om EU, men processen att hitta deltagare till dem säger en hel del om utbildningssystemet och arbetsmarknaden i Finland och om betydelsen av personliga nätverk.
Den säger att utbildningssystemet faktiskt garanterar nästan alla en utbildning. Den säger att de långtidsarbetslösas röst hörs för sällan, men också att det är svårt att få personer med sådana erfarenheter att tala.
Och processen visar med all tydlighet hur svårt det kan vara att göra någonting utan ett nätverk av personer att vända sig till och fråga ”känner du någon som…?”. Just de insikterna kan det vara bra att ta med sig i början av mars, oberoende av hur man ser på solidariteten mellan länder både inom EU och utanför.
Läste du redan?
