Linnéa Henriksson: Jag avskyr det nya digitala
Höstens nya studenter informeras om olika huvudämnesalternativ i ett effektivt informationspaket med nio olika tiominuterspresentationer på 90 minuter, via Zoom.
Uppföljningsgruppen för det tillfälliga beredningsorganet, som förbereder Västra Nylands välfärdsområde, består av 44 representanter från tio olika kommuner i Nyland och har sammankommit fyra gånger till välregisserade möten via Teams. Det finns utrymme för frågor och alla frågor besvaras. Man sparar en massa människors restid och ersättning för dessa, genom att sammankomma digitalt, samtidigt som man hanterar coronaläget.
Vid ett seminarium om tvåspråkiga kommuner, som arrangerades av Justitieministeriet deltog jag i en rätt trevlig paneldiskussion, där också Ulf Stenman från Kommunförbundet och Aleksi Koivisto från MDI var med.
Jag vet inte hur representanterna från de olika kommunerna ser ut.
För alla dessa i sig helt olika tillfällen finns dock en sak gemensamt: jag har ingen aning om vem som har varit med.
Jag vet inte vilka studenter som lyssnade och vilka som höjde på ögonbrynen och zonade ut. Jag vet inte hur representanterna från de olika kommunerna ser ut. Jag vet inte ens vem som deltog i Justitieministeriets seminarium, eller i vilken egenskap de deltog.
Jo, jo, många möten börjar med en liten presentationsrunda, där folk slår på sin kamera och säger ”här”. I vissa system kan man se namnet på den telefon eller dator som deltar. I viss utsträckning är det en fråga om välutvecklade mötesrutiner.
Jag är mycket väl på kartan med de digitala fördelarna i form av flexibilitet i val av plats och resurssnålhet i transporthänseende och tid. Jag har undervisat på distans sedan 2004, oftast genom olika slag av videokontakt.
Men här var det faktiskt bättre förr. Innan coronan såg man nämligen vem man umgicks med, också digitalt. De svarta bildernas helvete blev ett faktum först en bit in i coronaperioden, kanske när folk inte längre orkade kamma håret inför de digitala mötena (vilket i sig är helt begripligt.)
För mig är det helt meningslöst att tala ut i tomma intet.
Jag vet att många trivs bra med det nya digitala. Jag vet dock också att jag inte är ensam om att tycka att mycket av det som digitala som sker – trots en massa människors stora ansträngningar – inte har samma värde som det som sker ”på riktigt”.
För mig är det helt meningslöst att tala ut i tomma intet. Jag blir förvirrad och deprimerad över av att inte se människors reaktioner på det som sägs. Jag känner mig ensam och likgiltig i möten där jag inte ser vem som deltar. Jag tittar på möten, som om det vore teve, men jag deltar inte, för jag får för mig att det som sker i rutan inte riktigt berör mig.
Jag saknar att kunna se folk i ögonen och le, när de säger någonting fiffigt. Jag saknar att kunna se människors kroppsspråk, när de lyssnar på andra som talar. Jag saknar att låta fingret löpa längs en namnlista, för att kunna försöka lista ut vem som är vem eller att nicka mot för mig främmande mötesdeltagare, för att eventuellt skapa en inledande kontakt.
Det är människorna som ger möten mening.
Mycket verksamhet blev digital för att man efter den första coronavåren tyckte att bara tillfällen kan hållas i enlighet med det omständigheterna tillåter så får man grimasera och svälja.
Huvudsaken är liksom att verksamheten kan fortgå. Pandemiexperimentet har ändå med all önskvärd tydlighet visat att det som sker vid möten inte är bara de formella beslut som fattas och att de presentationer som hålls inte bara är en fråga om att säga innehållet högt. Det händer någonting i mötet mellan människor, som tekniken åtminstone inte ännu kan ersätta.
Vilka är långtidseffekterna för demokratin, för medborgarsamhället, för de mänskliga relationerna, när mötena mellan människor uteblir?
Jag avskyr det nya digitala. Det är människorna som ger möten mening.
Relaterade artiklar
