Gustaf Westerholm: Digitalisering är inte en sparåtgärd
Allt mer tjänster och service ska i framtiden erbjudas digitalt. Men att digitalisering skulle fungera som en sparåtgärd på kort sikt är en myt.
Välfärdsområdesvalet närmar sig med stormsteg och i var och vartannat läger hörs utsagor om framtidens välfärdstjänster. Många partier och kandidater talar om att utveckla de digitala tjänster och serviceformer som finns, samt om att utöka tjänstepaletten. Det är ditåt vi är på väg vare sig vi vill det eller inte.
När denna utveckling tar fart får inte huvudargumentet vara inbesparingar. De ekonomiska fördelarna av digitalisering kommer först på sikt och i vissa fall kommer de inte alls. Utgångspunkten måste vara att erbjuda en bättre, mera tillgänglig och heltäckande servicehelhet till kunderna. En sådan målsättning visar att man är beredd att satsa, även ekonomiskt, för att uppnå målet.
Under följande skede är koordineringen av arbetet avgörande.
Hur går en digitaliseringsprocess till och var uppstår kostnaderna?
Inledningsvis måste tillräckligt med resurser vikas åt själva planeringen. Man måste utreda om tjänsten kan digitaliseras och i så fall på vilket sätt. En bristfällig eller för brådskande grundplanering leder alltid till tilläggskostnader och problem under processens gång.
När grundplaneringen är klar behöver oftast en upphandling och ett val av en leverantör göras. Under följande skede är koordineringen av arbetet avgörande. Man måste bestämma vem som samlar in de uppgifter som behövs, vem som bygger den digitala plattformen tillsammans med leverantören och hur testningen av funktionerna och ibruktagandet genomförs.
Sedan lägger vi även till licenskostnader, uppdateringskostnader och utvecklingskostnader till slutsumman och paketet är komplett.
När tjänsten är digitaliserad ska den även marknadsföras till kunderna. Här uppstår följande utmaning.
För att en digital tjänst ska fungera så måste kunden kunna använda den. Då behöver kunden få utbildning i hur man använder tjänsten och om det inte lyckas så måste tjänsteproducenten kunna erbjuda servicen i en annan form. Detta medför extrakostnader under åtminstone en övergångsperiod, då tjänsten ska erbjudas både som tidigare och digitalt.
Sedan lägger vi även till licenskostnader, uppdateringskostnader och utvecklingskostnader till slutsumman och paketet är komplett.
Välfärdsområdena ska givetvis gå i bräschen för den digitala utvecklingen.
I dagens samhälle lever många enligt principen att man ska kunna uträtta sina ärenden då man själv har tid för det. På engelska kallas detta för en ”On demand”-kultur. I en sådan kultur vill man givetvis uträtta även sina hälso-, sjukvårds- och socialvårdsärenden när det passar en själv bäst.
Därmed måste tjänsterna, men även den tekniska hjälpen och supporten för tjänsterna ifråga fungera dygnet runt. Detta kostar och bör beaktas redan i planeringsskedet.
Välfärdsområdena ska givetvis gå i bräschen för den digitala utvecklingen. Men detta måste göras genomtänkt, med realistiska tidtabeller och tillräckliga resurser.
Ett bra slutresultat kostar både tid och pengar. Detta hoppas jag de förtroendevalda i välfärdsområdesfullmäktige lägger bakom örat.
