Björn Månsson: Vapaavuoris och Vartiainens olika borgmästarstilar
Det finns säkert många skillnader mellan Jan Vapaavuoris och Juhana Vartiainens ledarstilar som borgmästare i Helsingfors, men en har väckt särskild debatt i samband med beredningen av nästa års budget.
Förslaget offentliggjordes torsdag 4.11.
Den tidigare borgmästaren Vapaavuori lade inför budgetförhandlingarna mellan de politiska grupperna fram sitt förslag offentligt, kallat borgmästarens budgetförslag. Det byggde förstås på en tjänstemannaberedning, men troligen fanns där element också från borgmästarens penna – eller numera snarare tangentbord.
Somliga är nöjda med förändringen, andra rentav mycket missnöjda.
Den nya borgmästaren Vartiainen gick däremot inte ut med något förslag i eget namn, utan tjänstemannaberedningen lades konfidentiellt fram bara för gruppernas budgetförhandlare. Först efter det att förhandlingarna slutförts gavs förslaget offentlighet.
Bägge modellerna har sina för- och nackdelar, och de har under de senaste dagarna diskuterats offentligt. Somliga är nöjda med förändringen, andra rentav mycket missnöjda.
Borgmästarens förslag kom samtidigt att framstå som borgmästarpartiets, alltså samlingspartiets förslag.
Den stora fördelen med Vapaavuoris modell var förstås offentligheten, som bäddade för en publik debatt redan innan partiernas företrädare kom åt att sätta sin prägel på budgetluntan. Kommuninvånarna och olika intressegrupper kunde i en tidig fas gå ut med sina ståndpunkter, och vid behov idka påtryckning på partierna.
Nackdelen var lika uppenbar: borgmästarens förslag kom samtidigt att framstå som borgmästarpartiets, alltså samlingspartiets förslag. I förhandlingarna mellan partierna gick detta parti i försvarsställning, medan de andras uppgift blev att åstadkomma förändringar.
Om man så vill var Vapaavuoris modell ett slags ”management by perkele”, som man brukar tillskriva många finländska företagsledare.
Vartiainen har ju däremot jobbat många år i Sverige, och där säkert tagit intryck av en mjukare ledarstil, ”management by diskussioner”.
Nackdelen med hans modell är dock avsaknaden av offentlighet i en fas då de politiska förhandlingarna är förestående. Bara förhandlarna fick ta del av tjänstemännens budgetberedning, och förslaget offentliggjordes alltså först då de politiska förhandlingarna hade förts, och slutförts.
Fördelen med Vartiainens ledarstil är däremot att inget parti behövde låsa sig vid utgångsförslaget, utan alla hade i princip fria händer i förhandlingarna. I princip, skriver jag, för nog hade borgmästaren och hans parti också nu en viss tendens att hålla på basförslaget…
Sannfinländarna ”kastade ut sig själva”.
Och den största fördelen är säkert att det budgetförslag som offentliggörs är mer balanserat och även politiskt genomtänkt då fem partier satt sin prägel på det.
Fem partier, alltså – i storleksordning Saml, De gröna, SDP, VF och SFP. Också Sannfinländarna var som det sjätte stadsstyrelsepartiet med i förhandlingarna, men ”kastade ut sig själva” då vi andra sagt nej till vissa av deras centrala krav. Utanför budgetuppgörelsen står också de partier i stadsfullmäktige som inte är stora nog att ha en plats i stadsstyrelsen: Rörelse nu, Centern och KD.
Vi hade säkert varit mer kritiska till Vartiainens modell om vi av någon anledning hade lämnats utanför.
Det kan säkert inte hjälpas att min syn på de olika modellerna för budgetberedningen kan färgas av att mitt eget parti SFP var med i förhandlingarna, och att jag själv som gruppordförande var en av förhandlarna. Vi hade säkert varit mer kritiska till Vartiainens modell om vi av någon anledning hade lämnats utanför…
Ändå är jag lite kluven: I mina tidigare förtroendeuppdrag inom det finländska journalistförbundet och den europeiska journalistfederationen var jag starkt engagerad i kampen för den nordiska offentlighetsprincipen som ju redan på 1700-talet initierades av Karlebyprästen och riksdagsmannen Anders Chydenius, som en grundpelare i demokratin.
Nu tummas det lite på den.
Lyssna också: ”Juhana Vartiainen är ingen Jan Vapaavuori”
