Alexander Eriksson: Därför ska Finlands kommuner vara som Huuhkajat
Finland besegrade Danmark i fotbolls-EM då tränarstaben med Markku Kanerva i spetsen fattade beslut om de strategiska ramarna och då spelarna utförde det praktiska och operativa jobbet.
Eftersom motståndarna var tämligen tuffa krävdes uppoffringar av samtliga parter. Hela laget försvarade tillsammans försvarsområdet mot den gemensamma motståndaren. Nu gäller det för Finlands kommuner att göra likadant.
Det är ett sorgligt faktum att konflikterna inom Finlands kommuner och särskilt Finlands mindre kommuner ökar. Orsakerna till dessa tragiska omständigheter är flera. Det går inte att förneka att det allt hätskare samhällsklimatet är en bidragande orsak.
För det andra befinner sig en majoritet av våra kommuner i en allt svårare ekonomisk situation som har lett till orsak nummer tre: krav på bättre samarbete med näringslivet och hårdare krav på att resultat levereras. Denna press leder onekligen till att känslorna riskerar gå på högvarv och att folk följaktligen kommer i luven på varandra.
Precis som då Finland mötte Danmark måste man dock komma ihåg att motståndaren är gemensam och att ett bra lagspel kan besegra även den starkaste av motståndare.
En sak ter sig ytterst klar: för att en kommun överhuvudtaget ska ha goda förutsättningar att lyckas krävs det att samarbetet mellan förtroendevalda och tjänsteinnehavare fungerar. För detta fordras i sin tur att det är klart för bägge sidor hur arbetsfördelningen ser ut.
Finland besegrade inte Danmark genom att förbundskaptenen Kanerva sprang in på planen och själv försökte skjuta mål.
Ledningen av en kommun delas in i två kategorier – politisk och operativ. De förtroendevalda bär ansvaret för den förstnämnda kategorin och är således ålagda att besluta om långsiktiga strategiska frågor och att avgöra om ramarna för kommunens verksamhet och utvecklingsmål. Tjänsteinnehavarna utgör den yrkesprofessionella dimensionen, vilket innebär att de bär ansvaret för beredningen och verkställandet av ärenden – de svarar alltså för den praktiska, operativa ledningen inom de ramar som de förtroendevalda beslutat om.
Finland besegrade inte Danmark genom att förbundskaptenen Kanerva, med starka åsikter om spelet, sprang in på planen och själv försökte skjuta mål. Tim Sparv & Co åtog sig å sin sida inte heller att fatta beslut om stora strategiska planer.
Engagerade förtroendevalda är nödvändiga för att beslutsfattandet i en kommun ska kunna skötas väl. Trots att en förtroendevald har både starka åsikter och beslutanderätt i ett ärende, kan denne ändå inte diktera beredningen av ett ärende. Beredningen faller nämligen inom tjänsteinnehavarnas operativa verksamhet.
Då motståndaren är tuff krävs ett särdeles väloljat samarbetsmaskineri.
En spelsugen förtroendevald kan däremot föreslå att en viss sak ska tas upp till behandling inom ett organ. Därtill är det givetvis önskvärt att förtroendevalda och tjänsteinnehavare flitigt diskuterar igenom ärenden med varandra, även på förhand. Markku Kanerva fattar beslut om laguppställning och spelsystem, men överlämnar den operativa verksamheten till Tim Sparv och hans lagkamrater. Före och efter varje match diskuterar tränare och spelare igenom taktiken.
Före detta landslagstränare Mixu Paatelainen var missnöjd med resultatet och skällde ut sina spelare, varpå hela laget fick dåligt självförtroende. Finlands kommuner kan inte följa detta exempel utan bör istället ta lärdom av hur man, precis som landslagstränare Kanerva, låter varje spelare (läs förtroendevald och tjänsteinnehavare) utnyttja sina talanger inom sitt eget uppgiftsområde. Då motståndaren är tuff krävs ett särdeles väloljat samarbetsmaskineri.
