Karin Ihalainen: Om man hade frågat mig...
Sällan har någon global kris omfamnat så många människor samtidigt som den pågående pandemin gör.
Vi har alla blivit offer för sjukdomen oavsett om vi är smittade, exponerade eller bara hotade av det allvarliga smittläget. Covid-19 har tagit våra liv ifrån oss, de liv som vi blivit vana att leva.
Sällan har finländare så noggrant följt varje steg som hälsomyndigheterna tar, varje utlåtande som statsmakterna gör, varje nyhet som media presenterar och varje aktualitetsprogram där pandemiläget diskuteras.
Chefsläkare, sjukhusdirektörer och ministrar har blivit bekanta varelser i våra hem samtidigt som vi läser om deras privatliv i skvallertidningarna. Kväll efter kväll umgås vi med Hanna, Mika, Sanna, Krista och Asko. Vi lyssnar, bearbetar, funderar och försöker att förstå.
Därför vet vi!
När vi diskuterar med kassörskan i matbutiken eller grannen ute vid grinden. När vi rastar hunden eller knuffar fart i gungan. När vi pratar med kollegor eller familjemedlemmar. Vi är experter som vet hur pandemin tacklas bäst.
Nej, jag skulle nog inte ha stängt skolorna alls.
Om man bara hade frågat mig, hör jag mig själv säga. Jag skulle inte ha stängt skolorna så hastigt förra våren. Jag skulle ha gett eleverna en extra vecka lov och lärarna tid att sätta sig in i distansundervisningen.
Nej, jag skulle nog inte ha stängt skolorna alls. Jag skulle ha kämpat på med strikta coronadirektiv men låtit elevernas vardag fortsätta som vanligt. Jag skulle ha värnat om den trygghet som skolan innebär för många familjer.
Jag skulle knappast ha skickat hem dagisbarnen heller, för att störa sina distansarbetande föräldrar. Dagisarna skulle jag ha hållit öppna men arbetsplatserna stängda.
Jag skulle inte ha stängt alla kulturinrättningar och sedan gett kulturarbetarna stöd för att överleva.
Jag skulle inte ha delat ut Saarioinens halvfabrikat som skolmat till distanseleverna. Istället hade jag låtit alla restaurangkockar som blev permitterade laga maten och portionsförpacka den. Det hade alla vunnit på.
Jag skulle inte ha stängt alla kulturinrättningar och sedan gett kulturarbetarna stöd för att överleva. Istället skulle jag ha uppmanat dem att fortsätta erbjuda kultur åt folket men under mindre omständigheter. Klassvisa små föreställningar, till exempel, i skolornas stora gymnastiksalar skulle ha gjort stor skillnad för många.
En annan yrkesgrupp som jag också skulle ha dragit större nytta av är dem som är mästare på att arrangera konferenser och evenemang, fixa ljud och teknik.
Deras sakkunnighet skulle jag ha portionerat ut till alla oss som fortsatta verka då hela landet stängdes ned. Vi som över en natt flyttade all vår verksamhet till nätet och febrilt försökte få tekniken att fungera. Vi hade tacksamt tagit emot deras sakkunnighet.
Jag skulle inte ha rapporterat antalet smittade, intensivvårdsplatser och döda varje dag.
När det gäller TV kunde man också ha frågat mig. För coronadramat har intresserat mig mer än någon annan TV-följetong.
A-studio från måndag till torsdag har varit en regelbunden rutin under hela året. Därför vet jag hur coronan bör diskuteras. Brett. Jag skulle absolut ha satsat på att belysa coronaepidemin ur många olika synvinklar och inte bara ha lyssnat till medicinska experter utan även till sociologer, historiker, geografer, biologer, pedagoger, psykologer och ekonomer.
Samma tema sett ur många perspektiv skulle ha ökat den vanliga människans förståelse för hur vi borde bete oss.
Jag skulle inte ha rapporterat antalet smittade, intensivvårdsplatser och döda varje dag. Uppgiften skulle ha funnits tillgänglig någonstans men inte ingå i varje medias dagliga nyhetsrapportering.
Inte heller skulle jag visa fem vaccininjiceringar per nyhetssändningen. Även om jag längtar tills det blir min tur så kniper det lite i magen varje gång som nålen trycks in i överarmen.
Om man hade frågat mig så hade man fått en massa halvkloka svar. Därför är jag glad över alla kloka och ansvarsfulla människor som tar hand om detta åt mig.
Jag litar på er!
Relaterade artiklar
