Harry Lunabba: Diskussionen om digital pedagogik är onyanserad
I skrivande stund är vi inne på den tredje veckan av undervisning vid universiteten. De flesta campus är tomma på folk och undervisningen har förflyttats från föreläsningssalar till nätet.
Den allmänna rekommendationen på de flesta universitet och högskolor är att undervisningen sker i regel på distans, med några få och välbeprövade undantag som bekräftar regeln.
Pandemin har varit och är en påfrestning för alla oss som undervisar och studerar. En del av påfrestningen är att vi pedagoger har inom en ganska kort tidsram tvingats förkovra oss i användandet av nya digitala verktyg.
I den, ibland ganska onyanserade diskussionen, möter man resonemang där man gör en entydig och enkel distinktion mellan digital distansundervisning och traditionell närundervisning.
Det pågår också en välkommen diskussion om vad denna era av digital undervisning kommer att innebära för pedagogikens framtid. De flesta av oss är väl övertygade om att en del av den digitala undervisningen kommer att fortleva också om och när vi kan lätta på restriktioner och återgå till det normala. Vissa av oss ser allt detta som en välkommen puff inom universitets- och högskolevärlden som kanske varit lite återhållsam i den digitala utvecklingen. Men, det har också framförts att alla dessa digitala distansarrangemang kan utgöra ett hot för pedagogiken.
I den, ibland ganska onyanserade diskussionen, möter man resonemang där man gör en entydig och enkel distinktion mellan digital distansundervisning och traditionell närundervisning. I dessa jämförelser framställs närundervisningen som den självklart ädlare formen av pedagogisk verksamhet som nu påstås hotas av den digitala framfarten.
Visst kommer framtidens pedagogik att präglas av denna omtumlande digitala erfarenheten vi fått ta del av under pandemin.
En sådan här förenklad syn är på många sätt olycklig. Dels är det synd med direkta jämförelser mellan digital- och närundervisning, då det avgörande inte är formen i sig, utan kvaliteten av innehållet. En välproducerad podcastföreläsning med ett väl uttänkt innehåll slår alla gånger en halvhjärtad monolog – oberoende om den hålls i den anrikaste av alla föreläsningssalar. Det är också lite torftigt att ställa den digitala pedagogiken mot den traditionella undervisningen, då ledordet för den digitala pedagogiska utvecklingen har hela tiden varit ”blandade lärmiljöer”. Det digitala skall inte ta över, utan den skall komplettera undervisningen. Exempel på detta är bl.a. det omvända klassrummet, där studerande får tillgång till ett digitalt förhandsmaterial som senare bearbetas i klassrummen genom samtal, analys och övningar.
Det som jag däremot inte riktigt orkar tro på, är på ZOOM-föreläsningens framtid.
Visst kommer framtidens pedagogik att präglas av denna omtumlande digitala erfarenheten vi fått ta del av under pandemin. De digitala erfarenheterna har visat hur man kan göra undervisning tillgängligt oberoende av tid och rum. Samtidigt är jag är fast övertygad om att de digitala pedagogiska pionjärerna kommer att också i fortsättningen flagga för blandade lärmiljöer. Blandningen i den pedagogiska helheten får säkert nya styrkeförhållanden då det kommer till de digitala- och närundervisningsinslagen. Men, likaväl måste pedagogiken också framöver ha hög kvalitet – framförallt på högskolor och universitet.
Det som jag däremot inte riktigt orkar tro på, är på ZOOM-föreläsningens framtid. Ni vet, det där formatet där en föreläsare delar sin PowerPoint-presentation via skärmdelning och kompletterar den med att föreläsa från ett pyttelitet fönster. Så kan vi inte ha det i framtiden – åtminstone inte vid ett toppuniversitet.
Relaterade artiklar
