Kyösti Värri: Bidragskarusellen – ett hot mot jämlikhet i gymnasieutbildningen?
Den 27 augusti 2018 publicerade jag en blogg, där jag granskade gymnasieutbildningens svaga finansiella ställning. Situationen är fortsatt ohållbar i det avseendet.
Det har gjorts ytterligare nedskärningar i den statliga finansieringen och nedskärningarna fortsätter. Till all lycka har kommunerna burit sitt ansvar för gymnasieutbildningens kvalitet och tillgänglighet genom att förtjänstfullt kompensera för nedskärningarna i den statliga finansieringen.
År 2018 var nettokostnaderna för gymnasieutbildning 725 miljoner euro. På grund av statens nedskärningar ingick dock endast 87 procent av kostnaderna i finansieringssystemet för gymnasieutbildningen. Kommunernas finansieringsandel av kostnaderna var rentav 76 procent, medan staten endast finansierade 24 procent av gymnasieutbildningen. Utan nedskärningarna i finansieringen skulle statens andel ha varit nästan tjugo procentenheter högre.
Bidrar projektfinansieringen till ökad ojämlikhet i gymnasieutbildningen?
År 2019 fanns det sammanlagt 271 anordnare av gymnasieutbildning som fick statsandel eller statlig finansiering för verksamheten. Av dessa hade 210 eller 77,5 % också sökt och fått statsunderstöd för att genomföra gymnasiereformen år 2019. I statsbudgeten år 2019 hade 10 miljoner euro i specialunderstöd reserverats för detta ändamål, alltså gymnasiets läroplansarbete. Alla anordnare av gymnasieutbildning och gymnasier utarbetar en lokal läroplan.
Alla utbildningsanordnares resurser räcker inte till för att delta i en sådan bidragskarusell med ansökningar, projektförvaltning och projektrapportering. Också i detta fall blev 1,1 miljoner euro av anslaget på 10 miljoner euro inte utdelade. En del av pengarna delades alltså aldrig ut och dessutom blev nästan en fjärdedel av anordnarna helt utan understöd, mer eller mindre enbart på grund av utebliven ansökan. Det är mycket möjligt att statens detaljstyrning i form av specialunderstöd kommer att öka ojämlikheten mellan gymnasierna.
Bidragskarusellen riskerar gå upp i varv
Den 5 juni överlämnade statsrådet sin fjärde tilläggsbudgetproposition för år 2020 (RP 88/2020 rdexternal link) till riksdagen. I tilläggsbudgeten föreslås ett anslag på 17 miljoner för understöd till gymnasiestuderande för repetition av och stödåtgärder för studierna. Förslaget utgår från det behov av stöd som enligt budgetpropositionens utredningsdel uppstått i gymnasieutbildningen på grund av coronakrisen. Precis som i beredningen av läroplanen är det alltså fråga om något som gäller alla gymnasier och anordnare av gymnasieutbildning.
Statsrådet menar säkert väl, men risken för att de goda avsikterna vänder sig mot sig själva är än en gång stor. Ändamålet borde inte få helga medlen. Enligt förslaget är det också denna gång fråga om understöd. För att minimera skadorna är det viktigt att understödsprocessen är enkel. Ju fler begränsningar utanför statsunderstödslagen (688/2001external link) understödet innehåller, desto mer sannolikt är det att understödet ökar ojämlikheten.
Finns det alternativ till understöd?
Eftersom finansieringsbehovet gäller alla utbildningsanordnare borde det finnas andra alternativ än understöd. Tilläggsfinansieringen kunde också allokeras genom normal statsandelsfinansiering. Det skulle förenkla och försnabba processen, utan extraarbete med ansökningar och rapportering. Också beslutsförfarandet skulle försnabbas och underlättas.
En möjlighet vore att ändra 23 b § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009external link) enligt vilken finansieringen av gymnasieutbildningen skärs ner med cirka hundra miljoner euro också i år. Statens tilläggsfinansiering på 17 miljoner euro kunde genomföras genom att minska nedskärningen i den nämnda paragrafen med ett belopp som motsvarar både statens och kommunernas finansieringsandel. På så sätt kunde statens tilläggsfinansiering på 17 miljoner vara löst. Visserligen skulle det öka kommunernas finansieringsandel per invånare från den nuvarande nivån (83,13/invånare). I så fall skulle finansieringsandelen för kommuner som inte ordnar gymnasieutbildning öka.
Det vore dock mer ändamålsenligt att minska nedskärningen enligt 23 b § i finansieringslagen med ett belopp som motsvarar statens tilläggsfinansiering och samtidigt minska kommunens relativa andel enligt 8 §. På det sättet skulle kommunernas finansieringsandel i euro vara oförändrad medan finansieringen ökar genom statens tilläggsfinansiering på 17 miljoner. En sådan mekanism skulle styra statens tilläggsfinansiering som finansiering per enhet utan extra byråkrati direkt till utbildningsanordnarna.
Varje anordnare av gymnasieutbildning har ett eget pris per enhet. Förfarandet ovan skulle styra tilläggsfinansieringen till anordnaren enligt priset per enhet för gymnasieutbildning. Om man i stället för pris per enhet per utbildningsanordnare vill använda en gemensam fördelningsgrund, så kunde man tillämpa ett genomsnittligt pris per enhet på samma sätt som i finansieringen av utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning. Det är dock bra att komma ihåg att tilläggsfinansieringen på 17 miljoner euro endast utgör två procent av de totala kostnaderna för gymnasieutbildningen.
Något att tänka på – förr eller senare
Det finns alternativ till statsunderstöd och bidragskaruseller som ökar ojämlikheten. Eftersom de faktiska kostnaderna för gymnasieutbildningen på grund av nedskärningarna i den statliga finansieringen är betydligt större än finansieringen i finansieringssystemet, måste kommunerna finansiera gymnasieutbildningen också utanför systemet. Således har också statens behov av att kontrollera allokeringen av finansieringen med hjälp av understödsmekanismen upphört.
Staten har skurit ned basfinansieringen för gymnasieutbildningen för att i stället dela ut understöd. Men understöden innehåller såväl principiella och praktiska problem. När uppgifterna gäller alla anordnare av gymnasieutbildning är statsandelsfinansieringen en ändamålsenlig finansieringsform. Kunde det äntligen vara dags att stärka basfinansieringen?
