När medikratin får råda - Björn Månsson analyserar jourfrågan i Raseborg
Det har nu gått över en månad sedan styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HUS röstade bort samjouren vid Raseborgs sjukhus. Tiden är inne att försöka samla tankar för en analys av varför det gick som det gick.
En avgörande faktor var regimbytet i HUS operativa ledning. Jag är ganska övertygad om att samjouren hade fått fortsätta om det inte hade skett ett skifte på vd-posten. Den förra vd:n hade ett mer mänskligt, mer samhälleligt inriktat, ja helt enkelt bredare grepp om sin ledaruppgift.
Den nya vd:n med ett förflutet också i den privata sjukvårdssektorn, har ett smalare, om man så vill mer teknokratiskt grepp, och har också delvis redan lyckats omge sig med likasinnade.
Jag hade tänkt introducera ett nytt begrepp för att beskriva vad jag avser, men då jag googlade på ordet medikrati visade det sig att det redan används åtminstone i norskan. Det är förstås bildat enligt modell från bl.a. demokrati = folkvälde, teknokrati = teknikvälde och byråkrati = tjänstemannavälde. Medikrati = medicinens välde.
(Här måste jag foga in en parentes. Begreppet mediokrati tycks användas dels för massmedievälde, men dels också – lite mer skämtsamt, måhända – för att beskriva mediokrarnas, alltså medelmåttornas välde. Men nu talar vi alltså om medikrati, utan o i mitten.)
Missförstå mig inte. Det är klart att medicinen som vetenskap primärt måste styra hälso-och sjukvården i allmänhet och specialistsjukvården i synnerhet. Men det finns också andra hänsyn att ta för att vården på bästa möjliga sätt ska betjäna befolkningen och möta dess behov.
Bland dem finns att vården inte ska finnas alltför långt borta, att den därför ska kunna produceras också i mindre enheter än de rent medicinskt absolut optimala – med mänskliga snarare än massproduktionsrelaterade proportioner – och att den ska ges på patientens modersmål.
Från mina tre år i HUS styrelse minns jag inget ärende av rang där styrelsen skulle ha gått emot den operativa ledningens beredning.
Att den medicinska hänsynen är nummer ett har vi fått uppleva starkt under den pågående coronapandemin. Samtidigt har det också framgått att den medicinska expertisen ju inte alltid är ense om vad som är bäst.
Från mina tre år i HUS styrelse minns jag inget ärende av rang där styrelsen skulle ha gått emot den operativa ledningens beredning. Så stark är tilltron till den medicinska expertisen. Och väl så – i allmänhet.
Medikratin gör sig också påmind i styrelsens sammansättning. Av 17 medlemmar är hela 6 läkare till utbildningen: två av tre gröna, två av tre socialdemokrater (den ena tandläkare, den andra nog sedan decennier snarare politiker än enbart läkare) och så – naturligt nog – universitetets två representanter. En av de fem samlingspartisterna är dessutom apotekare, en annan anställd i handikappvårdsbranschen.
Jag är övertygad om att läkardominansen i den gröna styrelsegruppen spelade en roll då gruppen fattade sitt beslut om Raseborgs sjukhus, trots intensiv lobbning från västnyländskt grönt partifolk.
Sakkunskapen i all ära, men sju-åtta av 17 innebär nog lindrigt sagt en viss överrepresentation. Dessutom bereds ju ärendena av idel läkare, med vissa inslag av andra sjukvårdsutbildade. Plus jurister förstås, såsom överallt i samhällsförvaltningen.
Jag är övertygad om att läkardominansen i den gröna styrelsegruppen spelade en roll då gruppen fattade sitt beslut om Raseborgs sjukhus, trots intensiv lobbning från västnyländskt grönt partifolk. Så starkt betonades ”patientsäkerheten” – utan hänsyn till att ambulansresornas längd minsann är ett väsentligt element i den.
Raseborgs sjukhus är naturligtvis långt ifrån ett unikt exempel på hur det kan gå då medikrati råder. Ett annat, mer allmängiltigt exempel är den s.k. koncentrations- eller centraliseringsförordningen, som reglerar hur många fall per år som krävs för att ett sjukhus ska få tillhandahålla en viss vårdform.
Logiken är strängt medicinsk: bara ett visst minimiantal operationer per år är tillräckligt för att läkarna dels ska kunna sysselsättas, och dels ska lyckas upprätthålla sin yrkesskicklighet. Det låter i och för sig rimligt, men konsekvenserna kan ibland bli allt annat än rimliga.
Nu har reglerna lite luckrats upp, men med ett stort undantag: alltjämt ska antalet förlossningar uppgå till ”minst cirka tusen” per år, för att ett sjukhus ska få ha en förlossningsavdelning. Det var den regeln som dräpte flera BB:n i Svenskfinland, som Ekenäs och Borgå.
Nu balanserar också Lojo BB på tusengränsen, och om man under de närmaste åren hamnar klart under gränsen och får sätta lapp på luckan blir det inte lätt för föderskor från Hangö att hinna till Jorv i Esbo i tid.
Antalet födslar i privatbilar, taxi och ambulanser kommer att skjuta i höjden – och det är inte patientsäkert.
Bortfallet av Borgå BB har kunnat kompenseras genom att Lovisaföderskor i stället söker sig till Kotka – utanför HUS men inom dess specialansvarsområde – men västerut finns ingen sådan option sedan också Salos BB har stängts…
Och med t.ex. fjolårets födelsetal i vårt land blir det snart inte många BB:n kvar, om minimikravet inte justeras. Antalet födslar i privatbilar, taxi och ambulanser kommer att skjuta i höjden – och det är inte patientsäkert.
Så går det om medikratin får råda. Medicin är den bästa av drängar, men borde inte få bli husbonde med oinskränkt makt.
Relaterade artiklar
