Gustaf Westerholm: Den regionala ojämlikheten synliggörs under krisen
Att de redan utsatta blir mer utsatta då en kris slår till är tyvärr ingen nyhet. Snuttjobbare och arbetstagare med korta tidsbundna kontrakt blir i regel utan jobb först och familjer som har det svårt ekonomiskt får det ännu svårare.
Under coronakrisen blev många barn dessutom utan en av välfärdssamhällets största grundpelare, nämligen den fysiska skolan. För vissa barn försvann samtidigt kanske även det enda varma målet mat de fått per dag. Det säger något om hur mycket skolan betyder för en del barn i vårt land.
Nåväl, alla som läst grunderna i krishantering vet att man inte hinner eller kan beakta allt och alla i en krissituation. Men om vi inte berättar hur vi upplevt krisen och belyser det vi uppfattar som problematiskt är det omöjligt för eftervärlden att minnas detta när nästa kris står för dörren. Därför vill jag belysa hur några av regeringens beslut gällande bildningen slog ut olika beroende på var i Finland man bodde våren 2020.
Förenklat kan man anta att mer välbärgade kommuner och städer hade tillgång till bland annat bättre utrustning.
Då skolorna stängdes och övergick till distansundervisning stod det klart att de kommuner som hunnit längre i digitaliseringen och var mer förberedda på distansundervisning hade lättare för övergången. Förenklat kan man anta att mer välbärgade kommuner och städer hade tillgång till bland annat bättre utrustning. När till exempel vissa kommuner kan erbjuda en padda eller en dator till varje elev medan andra inte kan det så uppstår skillnader. Dessa skillnader lägger indirekt ett krav på att elevens privata utrustning ska hålla en viss kvalitet. I förlängningen klarar i värsta fall barn som inte har tillgång till rätt utrustning distansundervisningen sämre än andra.
Ser vi på frågan om skolmaten var det alltid från regeringens sida klart att man uppmuntrade till en fortsatt utdelning skolmat, men det var inget kommunerna var skyldiga att erbjuda. I städer med korta avstånd kunde man ganska snabbt lösa logistiken och börja producera portioner i skolköken som sedan eleverna eller vårdnadshavarna kunde hämta.
I de stora landsortskommunerna var detta inte lika lätt. Produktionen, packningen och logistiken tog längre tid att få igång än i städerna. När Korsholm kom igång så delade man inte bara ut mat till skolbarnen utan även till dagisbarnen, vilket var mycket uppskattat bland vårdnadshavarna.
Detta för igen tankarna till de skolbarn som kanske inte fick ett enda varmt mål mat per dag under de första veckorna av nedstängningen. Men även till alla de dagisbarn i Finland som var hemma och eventuellt inte fick det alls under hela nedstängningen.
Då skolorna stängdes så försvann även skolskjutsarna över en natt. När denna kolumn skrivs har skolorna precis öppnat igen och vi vet att många kommuner behöver skolskjutsar. För kommuner med många skolskjutsar blir detta sannolikt en dyrare affär än för till exempel städerna.
Bara en del kommuner får kämpa med frågan om hur avståndet ska hållas i skolskjutsarna.
Skolskjutsarna har även föranlett en annan diskussion som kommer gå het fram till skolavslutningen, nämligen frågan om säkerhetsavstånd. Regeringen slog i samband med skolöppningen fast att man ska hålla ett tillräckligt säkerhetsavstånd under hela skoldagen. Det kommer alla kommuner i landet att kämpa med, men bara en del kommuner får kämpa med frågan om hur avståndet ska hållas i skolskjutsarna.
För många kommuner skulle det ha underlättat om regeringen eller institutet för hälsa och välfärd, THL, skulle ha kommit med direktiv eller riktlinjer för skolskjutsarnas säkerhetsavstånd. Några sådana kom inte och kommunerna får nu tackla frågan enligt bästa förmåga.
Coronakrisen har gjort oss otrevligt påminda om hur sårbar och skör vår eftersträvbara jämlikhet är då en kris står för dörren.
För vissa kommuner är problemet dessutom omöjligt att lösa. Detta eftersom det varken finns bussar eller chaufförer tillgängliga i närområdet för den mängd skjutsar som skulle behövas för att uppnå motsvarande säkerhetsavstånd i skolskjutsarna som under resten av skoldagen.
Finland 2020 strävar efter att vara ett jämlikt land, men coronakrisen har gjort oss otrevligt påminda om hur sårbar och skör vår eftersträvbara jämlikhet är då en kris står för dörren.
