Eva Slotte: Hur ska vi balansera rätten till anonymitet mot spårandet av coronaviruset?

Under de senaste veckorna har fokus flyttat från den pågående coronakrisen till vad som händer sedan, och hur vi ska klara oss ur krisen med hälsan och ekonomin i behåll.

Kommissionens vägkarta, liksom Finlands, fokuserar på att testa, spåra, isolera och vårda samt på en kontrollerad avveckling av restriktioner. Det kräver samarbete och sammanhållning mellan de olika förvaltningsnivåerna men också konkreta förslag på hur åtgärderna ska förverkligas.

För att kunna spåra smittan måste vi kunna spåra smittobärarna och dem de kommer i kontakt med. Men det här väcker nya frågor om hur vi ska kunna se till medborgarnas rätt till anonymitet?

Sedan EU:s dataskyddsförordning GDPR introducerades har den väckt en hel del diskussion om balansen mellan vår rätt till anonymitet i ett digitaliserat samhälle och rädslan för att lagstiftningen medför onödig byråkrati. Dataskyddsförordningen krävde en hel del nytänkande och nya förhållningssätt i våra samhällen, men det verkliga testet är hur GDPR fungerar under undantagsförhållanden.

I det här fallet är det sannolikt att till exempel de äldre, som hör till riskgrupperna, inte använder smarttelefoner.

För att lösa detta har kommissionen i april utfärdat en rekommendation om tekniska lösningar till stöd för exit-vägkartan. Kommissionen utgår från att spårningen av smittan ska basera sig på aggregerad och anonymiserad information som fungerar i olika mobilappar, och detta måste såklart ske i överensstämmelse med den europeiska dataskyddsförordningen. Detta anses dock inte ensamt vara tillräckligt. För att vinna användarnas förtroende utgår kommissionen från att användningen av apparna också ska vara frivillig.

Vissa frågetecken kvarstår dock. Kommissionen har fokuserat de största ansträngningarna på Bluetoothteknologin, men enligt kritikerna är teknologin inte avsedd att hantera närhetsdata. Google och Apple har också sina egna lösningar. Att använda appar kräver dessutom tillgång till en smarttelefon som man bör ha på sig konstant. I det här fallet är det sannolikt att till exempel de äldre, som hör till riskgrupperna, inte använder smarttelefoner.

Att användningen av mobilapparna ska vara frivillig är tänkt att ge användarna en känsla av handlingskraft i stället för att de ska känna att de blir kontrollerade, men Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) varnar att samtycke inte alltid är i linje med tanken bakom GDPR.

Hur ska det här då lösas? EDPS föreslår att för att garantera att spårningsmetoderna är i enlighet med våra europeiska värderingar och EU-lagstiftningen bör EU begränsar spårningsmetoderna till att endast gälla pandemin och till att utesluta kommersiell användning av insamlade data. Dessutom betonas vikten av ett genomskinligt förfarande.

Hur bör vi som medborgare och myndigheter förhålla oss till ett samhälle där de tekniska möjligheterna att bevaka medborgarna blir fler?

Det här hänger förstås på hur Exit-vägkartan utformas i detalj, det vill säga vad kommer att få mest betoning i praktiken? Blir det isolering, spårning eller någon annan kombination av åtgärder? Sannolikt kommer medlemsländerna att välja lite olika vägar. Länderna har varit rätt så självständiga hittills i sitt covid-19-arbete.

En större och mer filosofisk fråga som jag skulle vilja lägga på bordet är hur vi som medborgare och myndigheter bör förhålla oss till ett samhälle där de tekniska möjligheterna att bevaka medborgarna blir fler?

Den här diskussionen understryks dessutom av att förvaltningskulturerna ser olika ut i olika europeiska länder, och tilliten till myndigheterna är inte lika stor i alla länder som den är i det nordiska sammanhanget. Kanske det här dock kan ses som en öppning för Norden att agera som förebild?

EU har under den nuvarande kommissionen gjort klart att en databaserad ekonomi är en förutsättning för ekonomisk tillväxt, men samtidigt tagit ställning till både riskerna med artificiell intelligens och betonat att all teknisk utveckling borde ske utifrån våra europeiska värderingar.

Risken finns att om det inte är vi som bestämmer takten så måste vi likväl foga oss efter andras taktpinne, i det här fallet USA:s eller Kinas.

Det betyder inte att tekniken inte utvecklas eller att vi inte kommer att se den i användning. Men kommissionen förhåller sig till exempel återhållsamt till användningen av ansiktsigenkänningsteknologi i vitboken om artificiell intelligens som utkom i februari.

Kampen om det globala herraväldet är dock högaktuell för diskussionen. Risken finns att om det inte är vi som bestämmer takten så måste vi likväl foga oss efter andras taktpinne, i det här fallet USA:s eller Kinas.

Men just nu är det vår hälsa som står på spel i första hand.

Ämnen