Linnéa Henriksson: Oärligt att vara sur på kommunerna
Det är inte roligt att vara kommun just nu. Det mesta av det som inte fungerar kan man anklaga kommunerna för.
Kommunerna har dålig ekonomi, ur statsbudgeten går det för mycket som ”stöd till kommunerna”, befolkningen blir för gammal, det föds för få barn, kommunerna klarar inte av läkarvård inom utsatt tid, kommunernas personal bara ökar och ökar och så vidare.
Visst. Det finns flera kommuner som har problem. En del har svårt att få inkomsterna att täcka utgifterna, en del har svårt att på ett effektivt sätt ordna service till en utspridd, allt äldre befolkning, en del har svårt att motivera sin personal att omedelbart ge sig i kast med ny teknik, en del har svårt att locka till sig läkare och en del har flera av dessa problem. (Man kan dock inte, åtminstone inte ännu, göra kommunen ansvarig för andelen befruktningar bland invånarna.)
Riksdag, regering och en stor mängd myndigheter påför kommunerna fler och fler uppgifter.
Men. Samtidigt måste man få påminna om att kommunerna visserligen själv kan ta på sig uppgifter men också att riksdag, regering och en stor mängd myndigheter påför kommunerna fler och fler uppgifter. Det händer att uppgifter överförs på annan huvudman, men det är mer sällsynt att de upphör. Den absoluta merparten av uppgifter tillkommer med ett gott syfte; för att förbättra någon aspekt för landets invånare. Därmed är de svåra att ifrågasätta.
Det irriterande, rent av provocerande, i uppställningen är att statens reglering uppfattas som given, som en naturlag, som om den just nu rådande situationen vore den enda möjliga och den enda riktiga.
I juridisk mening är den rådande situationen antagligen den enda riktiga, eftersom besluten om vilka uppgifter kommunerna har tillkommit i riktig ordning. I ekonomisk mening finns det dock inget som säger att just den fastslagna fördelningen av skatter och statsandelar är den rätta, för att ge kommunerna ersättning för de uppgifter de utför. I politisk mening har riksdag och regering möjlighet att både ge nya uppgifter men också begränsa uppgifternas mängd. I administrativ mening är det värt att notera att alla de regler som i kommunerna har en sysselsättande effekt inte är resultat av politiska beslut. Ministerierna bär också ett ansvar.
Om man tvångsmatar en gås är det oärligt att vara sur om den går upp i vikt.
Den sammantagna statsmakten gör således ett val. Genom regler om förtätning, minimiantal i grupper, minimiantal ingrepp och beslut om ersättningsnivåer kan man välja vilka möjligheter människor har att bo på olika håll i landet. Just nu är en stor del av de regler man gör upp anpassade för trängsel-Finland. Det är givetvis ok att göra ett sådant val. Det som stör mig är att man talar om det rådande läget i kommunerna som om staten inte hade något val. Om man tvångsmatar en gås är det oärligt att vara sur om den går upp i vikt.
