Bristen på socialarbetare handlar om att behöriga socialarbetare vill jobba med något annat
Som universitetslektor i socialt arbete får jag ofta höra att det utbildas för få socialarbetare. Det är framförallt många mindre kommuner som har haft svårigheter att anställa behörig personal, men läget betecknas som akut också i vissa större städer. Vi har t.ex. fått läsa nyheter om hur det krisat till sig inom Vanda barnskydd. (Svenska YLE 11.4.2019)
Under min verksamma karriär som socialarbetarutbildare har jag sett att det gjorts en del utbildningsinsatser för att råda bot på socialarbetarbristen. Universiteten har tagit emot anslag från ministeriet för att tillfälligt höja på intagningen till socialarbetarutbildningarna. Jag har personligen också tagit emot arbetstillfällen som uttryckligen byggt på olika slags arrangemang med avsikten att effektivera socialarbetarproduktionen. Under ett år ansvarade jag för Helsingfors universitets utlokaliserade svenska socialarbetarutbildning i Österbotten. Under ett annat år var jag anställd som en extra resurs för att främja genomströmningen inom socialarbetarutbildningen vid HU.
Socialarbetarbristen handlar om att en ansenlig mängd behöriga socialarbetare väljer att jobba med något annat än just socialt arbete.
Man kan väl säga att behovet av utbildningsinsatser har uppmärksammats under åren och man har sett över antalet studieplatser i socialt arbete. Jag upplever det som positivt att det görs olika slags punktinsatser inom socialarbetarutbildningarna i Finland. Samtidigt måste man också kunna medge att trots dessa undervisningsinsatser är socialarbetarbristen fortsättningsvis ett faktum i många kommuner.
Enligt uppgifter från socialarbetarnas fackförbund Talentia finns det i nuläget ca 7200 registrerade behöriga socialarbetare. Däremot beräknas antalet socialarbetarvakanser i kommuner vara sammanlagt 4700. På basen av dessa siffor kan man argumentera att det inte är mängden utbildade socialarbetare som är problemet. Snarare handlar socialarbetarbristen om att en ansenlig mängd behöriga socialarbetare väljer att jobba med något annat än just socialt arbete.
Flera socialarbetare tyngs av etisk belastning och tidspress.
Det vi sett från universitetet är att den första arbetsplatsen för våra nyutexaminerade socialarbetare är ofta en socialarbetarevakans eller –vikariat. Men, det är också vanligt att den tid man jobbar som socialarbetare är ofta förhållandevis kortvarig. Själv jobbade jag med socialt arbete inom barnskyddet under en period på ca 5 år, innan jag sökte mig in på en akademisk bana. Bakom mitt personliga karriärsval var förstås mina akademiska ambitioner, men kan av erfarenhet säga att mycket annat spelade också in.
Vid Helsingfors universitet och på Svenska social- och kommunalhögskolan har det forskats i frågor som berör socialarbetarnas arbetsförhållanden. Vi vet att socialarbetare jobbar med för stora klientmängder, socialarbetare upplever att de inte kan utnyttja sina socialarbetarkompetenser i sitt dagliga arbete och flera socialarbetare tyngs av etisk belastning och tidspress.
Det gäller att också i framtiden följa upp behovet av utbildningsinsatser i socialt arbete. Men, vi behöver också diskutera öppet, kritiskt och på bred front om socialarbetarnas arbetsförhållanden. Det behövs insatser för att göra socialarbetaruppdraget mera attraktivt om vi vill hitta hållbara lösningar på socialarbetarbristen.
