”Särlösningen” för Nyland riskerar bli ett hastverk
Kommuntorgets redaktion bad mig spinna vidare på min debattartikel i HBL den 25 augusti. Det gör jag gärna, men då måste jag börja med att påminna om vad artikeln handlade om.
Jag raljerade förstås lite. Jämfört med den förra regeringens planer på att göra alla nuvarande landskapsförbund till så kallade landskap vore en uppdelning av Nyland givetvis en särlösning.
Men om man bortser från den nuvarande, lite slumpmässigt tillkomna landskapsförbundsstrukturen och i stället ser till befolkningsunderlagen, som en mer objektiv mätare av vårdbehoven, är en uppdelning av Nyland med över 1,6 miljoner invånare det enda rätta.
Helsingfors ensamt, med 650 000 invånare, är klart större än de andra stora landskapen, Birkaland med 506 000 och Egentliga Finland med 474 000. Ja, i själva verket skulle också det föreslagna området från Hangö till Esbo med dess befolkningsunderlag på 460 000 alltså vara i samma kategori som dessa regioner kring Tammerfors respektive Åbo!
Området med Vanda plus Kervo skulle med sina 265 000 invånare till sitt befolkningsunderlag befinna sig mellan Mellersta Finland (276 000) och Norra Savolax (248 000). Det område kring Hyvinge som kunde kallas Norra Mellannyland skulle med sitt invånarantal på 200 000 vara i samma storleksordning som Päijänne-Tavastland, alltså Lahtisregionen (201 000) och större än Södra Österbotten kring Seinäjoki (192 000), Österbotten kring Vasa (182 000) och Lappland (180 000).
Även det minsta av de föreslagna nyländska områdena, Östra Nyland från Sibbo till Lovisa skulle med sina 100 000 invånare vara klart större än de minsta nu planerade landskapen, Kajanaland (75 000) och Mellersta Österbotten kring Karleby (69 000).
Allt som allt skulle en uppdelning av Nyland i de fem föreslagna områdena således betydligt bättre motsvara strukturen i det övriga landet.
Och då talar vi alltså om de områden som skulle ha ansvaret för primärhälsovården och socialvården. Specialistsjukvården skulle alltjämt handhas av de nuvarande sjukvårdsdistrikten, i Nylands fall av HNS/HUS.
Den nyländska ”särlösningen” – som alltså i själva verket inte är någon sådan – utreds nu av en person som har en sällsynt gedigen erfarenhet med tanke på uppdraget. Kari Nenonen har verkat som vd för HNS/HUS, som vice vd för kommunförbundet och som stadsdirektör i både Uleåborg och Vanda. Han om någon bör veta hur vårdstrukturer bör organiseras.
Om man vill, kan man ju sedan kalla de fem områdena ”landskap”, och med direkta val välja landskapsfullmäktige i dem.
(Här kan jag inte låta bli att berätta hur jag första gången träffade Nenonen, under hans tid som stadsdirektör i Uleåborg. Vi råkade sitta bredvid varandra på ett Brysselplan och då han såg att jag läste HBL (jo, på den tiden fick man ju dagstidningar på flyget…) ville han berätta att om inte Uleåborg sedan gammalt (från 1859, för att vara exakt) skulle ha en svensk skola, borde den ha grundats nu. Som universitetsstad och ”huvudstad i norra Skandinavien” behöver staden nämligen en sådan. Hans vittnesmål gladde mig förstås, och har därför stannat i mitt minne.)
Men tillbaka till vård- och landskapsreformen. Den tidtabell som regeringen lagt upp för Nylandslösningen är nog alltför snävt tilltagen. Om modellen ska vara klar före årsskiftet blir den ett hastverk.
Framför allt får man nu hoppas att det inte läggs för mycket prestige i blöt, utan att man agerar pragmatiskt och rationellt. Om man vill, kan man ju sedan kalla de fem områdena ”landskap”, och med direkta val välja landskapsfullmäktige i dem. Utom i Helsingfors, där ju stadsfullmäktige redan står för den demokratiska kontrollen.
Att Helsingfors med sina 650 000 invånare skulle utgöra ett eget ”landskap” är ju inte heller märkligare än att staden redan i riksdagsval utgör en egen valkrets.
