Ortnamn ska leva med sin tid
På sistone har jag i flera sammanhang stött på en uppfattning om att ortnamn borde stavas så som de stavades till exempel på 1800-talet. Ålderdomliga stavningsformer motiveras med att det handlar om historiskt korrekta, ursprungliga stavningsformer.
Men motiveringen är tveksam, för även om man hittar belägg för att ortnamn som Kalvholmen och Västerby enligt tidigare stavningspraxis stavats Kalfholmen respektive Vesterby är det svårt att säga om dessa är de ursprungliga stavningsformerna. Det är möjligt att hitta också andra varianter, som Kalfhålmen eller Westerbij. Det här beror på att stavningen i svenskan vacklade under tidigare århundraden. Den stabiliseras först i och med den stavningsreform som genomfördes år 1906. Reformen omfattade alla ord i språket, också ortnamnen.
Som namnvårdare brukar jag argumentera för att ortnamn ska behandlas på samma sätt som andra ord i språket och stavas enligt den rådande stavningsnormen. För svenskans del handlar det i praktiken om att vi följer den stavning som finns i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL). De riktlinjer för stavningen som dras upp i SAOL gäller för hela det svenska språkområdet.
Värdet i ett ortnamn ligger ändå inte i stavningen, utan i namnet i sig.
Stavning är därför inte en lokal fråga. Tvärtom är det viktigt att stavningen är enhetlig så att den som behöver använda namnen Kalvholmen och Västerby ska kunna skriva dem rätt oberoende av om orterna ligger till exempel i Borgå, Hammarland, Korsholm eller Sjundeå. Enhetlig stavning är viktig inte minst med tanke på att räddningsväsendet.
Ortnamn bär på information om ortens historia. Värdet i ett ortnamn ligger ändå inte i stavningen, utan i namnet i sig. Vi förvaltar namnen bäst genom att behandla dem som en levande del av språket. När vi i stället för kalf- och vester- skriver kalv- och väster- bidrar vi till att namnen lever med och i språket. När namnen utvecklas med språket i övrigt undviker vi att namnen konserveras och stelnar i föråldrade former.
