"I vår kommun finns det inga blinda"

Varför behövs det tillgänglighet i kommunernas nättjänster? En av mina kunder blev positivt överraskad av insikten att tillgänglighet inte bara gäller de blinda, utan också till exempel de äldre.

En tillgänglighetsexpert berättade i sin tur en anekdot om en kommunal beslutsfattare som konstaterat att det inte finns en enda blind person i deras kommun. Varpå experten svarade ”ja, och kommer inte att finnas heller”.

Många upplever fortfarande att hela tillgänglighetsdirektivet bara är ren byråkrati, meningslös EU-reglering, som nästan helt i onödan orsakar justeringar och kostnader.

Frågan om tillgänglighet är något som uttryckligen gäller inte bara blinda utan också hörselskadade, färgblinda och personer med läs- och skrivsvårigheter eller ålderssynthet samt alla seniorer. Den gäller en mycket stor grupp av många slags människor med någon form av begränsningar vid användningen av digitala tjänster. Uppskattningsvis så många som en tredjedel av medborgarna har särskilda behov av tillgänglighet. Det finns redan över en miljon seniorer, och antalet ökar hela tiden. Och med tanke på de ovan nämnda grupperna, hamnar också alla vi andra åtminstone i seniorgruppen – om Gud vill. Det är värt att minnas det här, när man nu själv planerar digitala tjänster.

Forskningsdirektör Raino Vastamäki testar webbtillgänglighet på en mobiltelefon. På telefonen har man satt fast en kamera som följer med hur tjänsten används. Bredvid tillgänglighetsexpert Timo Övermark. Mer info om att planera för tillgänglighet finns i på finska i Eficodes tillgänglighetsguide.

Diskussionen om tillgänglighet har emellanåt, på gott och ont, kretsat lite väl mycket kring de synskadades perspektiv. Det beror kanske på att de olika organisationerna för synskadade redan länge har hållit sig framme. Orsaken kan också vara att en del av tillgänglighetskraven är kopplade till hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, såsom skärmläsare.

Låt oss inte här förundra oss desto mer över skärmläsare. Låt oss för ögonblicket resonera kring de synskadade. I Finland finns det enligt olika uppskattningar 60 000 – 70 000 synskadade. Av dem är 15 000 – 20 000 blinda, alltså relativt få. Det finns med andra ord något fler blinda än det ryms människor på Hartwall Arena. I vilket fall som helst har de samma mänskliga rättigheter som alla andra. Jag skulle vilja se den person som stiger upp på Arenan och säger till alla blinda åhörare: ”ni är inte viktiga för oss”. Vi kan också fundera på vilka alla andra relativt små grupper vi skulle kunna utelämna ur vårt digitala samhälle. Hur mycket besparingar skulle vi kunna uppnå genom att också utesluta hörselskadade, för att inte tala om seniorerna? Nästa en miljon finländare har en viss grad av hörselnedsättning. För många av dem är det viktig, om inte nödvändigt, att videor har textning.

När tjänsterna förbättras, uppstår också kostnadsbesparingar då självbetjäningsgraden ökar. Så här långt in i bloggen börjar det redan vara klart att tillgängligheten är viktig och nyttig, och inte bara en värderingsfråga (vilket den naturligtvis också är).  Även om tillgängligheten alltid har varit viktig och värdefull, har det ändå hittills varit skralt med tillgängligheten vad gäller största delen av den offentliga förvaltningens tjänster. Den lag om tillhandahållande av digitala tjänster som trädde i kraft denna vår är mer än välkommen, för utan den skulle saken knappast ha gått framåt. Lagen förpliktar nu alla myndigheter att sörja för att alla tjänster inom den offentliga förvaltningen är tillgängliga, vare sig det finns blinda i den egna kommunen eller inte.