Förlängd läroplikt -- reform som riskerar missa dem i behov av hjälp
Hurdan lösning är den nya regeringens planer på att förlänga läroplikten så att den omfattar det andra stadiet?
Svaret på frågan beror på hur man formulerar problemet. En problemformulering kan ta fasta på att studerande i gymnasier och yrkesskolor hamnar i en ojämlik ställning på grund av att studiematerialet kostar. En förlängd läroplikt gör andra stadiet kostnadsfritt, och därmed löser man det problemet.
En annan problemformulering utgår från de elever som inte fortsätter studera efter grundskolan. Om läroplikten omfattar också andra stadiet förlängs skolans och kommunens ansvar för elevernas skolgång. Argumentet lyder att på så sätt stärks skyddsnätet för dessa ungdomar och risken för utslagning minskar.
Ja, skolgångens kostnad ska beaktas. Kring sju procent av varje åldersklass vid yrkesskolorna avbryter studierna. För en del av dem är kostnaderna en bidragande orsak.
Det finns också unga som inte fortsätter studera efter grundskolan, men deras antal är mindre än de som avbryter studierna — kring tre procent av varje årskurs.
Man kan se dessa två aspekter av problematiken, ta dem på allvar och komma fram till att en förlängd läroplikt inte är en lösning på problemet. Man kan till och med argumentera att en förlängd läroplikt förvärrar problemet eftersom det tar bort fokus från dem som är störst i behov av stöd och hjälp. För en majoritet av ungdomarna innebär skolgången trots allt att de genomför andra stadiets utbildning.
Punktinsats effektivare än svepande reform
Det socialskydd som gäller för samhället i övrigt borde också gälla för studerande på andra stadiet. Det vill säga: om en familjs ekonomiska förutsättningar inte räcker till för att köpa studiematerial så ska den familjen få ekonomiskt stöd. Det problemet — som egentligen är ett tecken på ett betydligt större problem: inkomstklyftorna — kan åtgärdas genom punktinsatser.
Läroplikten kommer inte att lösa problemen för de ungdomar som inte mäktar ta klivet från grundskolan till andra stadiet. Deras problem är mångfasetterade och har sannolikt präglat skolgången i hela grundskolan. Därför behöver skolan resurser som styrs till dessa elever. Återigen krävs punktinsatser, eller satsningar som är skräddarsydda för att hjälpa ungdomar.
Och inte enbart med ungdomarnas skolgång. Åbo stad fattade i fjol ett beslut om att utöka skolhälsovårdens ungdomspsykiatri med 10 vårdare, en satsning som egentligen borde ha kommit tidigare och som har visat sig vara absolut nödvändig. Det är den typen av åtgärder som den finländska grundskolan behöver.
Det som den nya regeringen nu planerar är en svepande reform av stora mått, men frågan är om reformen löser de problem som partierna åberopar eller om det här är en lätt utväg? Svepande reformer tenderar att vilja lösa problem genom att låtsas att alla är i samma situation, trots att problemen ofta är unika.
Och nej, det handlar inte om att regeringsförhandlarnas förslag kostar för mycket. Det handlar om att de drygt 180 miljonerna inte används rätt.
