Blir Helsingfors specialstatus godtycklig?
Det minst överraskande att komma ut ur Ständerhuset sedan regeringsförhandlingarna inleddes är budskapet om att social- och hälsovårdsreformen ska förverkligas över 18 landskap.
Även om de 18 landskapen beskrivs som Centerns skötebarn så har inget av de andra partierna tagit avstånd från tanken på en sådan reform. Ja, det var en tröskelfråga för Centern, men de övriga partierna hade inte svårt att själva komma över den tröskeln.
Intressantare är frågan om Helsingfors, eller Helsingforsregionens, eller Nylands specialstatus. Innan årets slut ska regeringen ha klart för sig vilket område som får en specialstatus, om ens något.
Hur gör regeringen för att specialstatusen inte framstår som godtycklig?
Befolkningskoncentrationen i huvudstadsregionen är stark, och folkmassan är ännu mer imponerande om man inkluderar Nyland. Men om gränsdragningen upplevs som en efterkonstruktion för att motivera ett redan fattat beslut om specialstatus, ja då är beslutets legitimitet i gungning.
Kommunförbundets vd Minna Karhunen talar om att beakta regionernas olikheter. Om regeringen vill påstå att deras modell passar alla förutom huvudstaden (eller regionen, eller Nyland) så måste regeringen kunna förklara varför huvudstadens olikhet är unik.
Lätt blir det inte. Lauri Lyly, borgmästare i Tammerfors, och Minna Arve, stadsdirektör i Åbo, var snabba med att skjuta ner partiernas överenskommelse. Kritiken gör gällande att regeringen bara bygger nya förvaltningsnivåer utanför Helsingfors utan att för den skull förbättra vården. Bevisbördan ligger på den nya regeringen.
Det som eventuellt kan fungera som en mildrande faktor är att reformen omfattar ”enbart” social- och hälsovården. Regeringen Sipilä ville flytta tjänster som är livsviktiga för växande städer till landskapsnivå. Åbo och Tammerfors kan trösta sig med att de kommer kunna ha en hand på de så viktiga företags-, arbets- och näringslivstjänsterna.
Förhoppningen om att social- och hälsovårdsreformen ska genomföras under kommande mandatperiod är i dagsläget enbart det. Urbaniseringen växer i styrka, och med det de stora städernas argument för varför de, i samarbete med sin närregion, måste få ha kontroll över hur vården ordnas.
