Glad i Ingå
Det är ingen slump att orden ”kommun” och ”kommunikation” låter så lika. Bägge två har sitt ursprung i latinets ”communis”, som betyder gemensam.
I min roll som kommunal informatör blir släktskapet mellan de två orden extra tydligt. För vad är en kommun, om inte en gemenskap? Och vad är det viktigaste i en gemenskap? Jo, kommunikation. Det vet alla som någon gång har upplevt en frostig tystnad, oavsett om det är i en arbetsgemenskap eller i en relation.
Jag jobbar i Ingå, en mysig liten kommun vid den natursköna sydkusten med cirka 5 500 invånare. Det är ingen enorm mängd, men fortfarande mer än vad den mänskliga hjärnan klarar av att betrakta som mer än en siffra. Åtminstone om man får tro den brittiske antropologen Robin Dunbar, som har gett namn till ”Dunbars nummer”. Han menar att människan endast kan upprätthålla stadiga relationer med 150 personer. De här personerna är sådana som du ”oinbjuden vågar slå dig ned och ta en drink med”. När det dyker upp nya viktiga människor försvinner några automatiskt ut i periferin.
Teorin är kritiserad, men det räcker med att du tittar på din lista över vänner på Facebook för att du ska inse att det ligger något i den.
I Ingå kommun för vi en ständig kamp mot Dunbars nummer. Målet är att inte vara en instans, utan personer som kommuninvånare vågar sätta sig ned hos, lyfta på luren och ringa till eller inleda en e-postkonversation med. Vi har sloganen ”Glad i Ingå”, och vi bryr oss genuint om att alla – infödda, nyinflyttade, sommargäster, turister och de som överväger att slå ned bopålen här – ska vara just glada. Också här är nyckelordet kommunikation.
På bara ett dygn hade antalet prenumeranter spräckt Dunbars nummer med råge.
Vi har flera stora projekt på gång, men ändå är det ofta för små saker som vi uppmärksammas nationellt. Som att vi inte delar ut parkeringsböter till felparkerade bilar. I stället lägger vi en lapp på vindrutan, där vi vänligt informerar bilisterna om att de har parkerat fel och uppmanar dem att flytta sina fordon.
Eller att vi som första kommun i Finland är i direktkontakt med våra invånare via Whatsapp. Idén kastades fram av kommunstyrelsens ordförande. Yle informerar sedan gammalt via det populära sociala mediet, men av någon anledning har ingen annan nappat på det. Jag trodde, som man ofta gör, att Yle har en avancerad algoritm som automatiskt genererar meddelandena. I stället visade det sig att det är helt vanliga människor som skriver och skickar dem. Och som dessutom har tid att svara på frågor om hur det hela går till.
Det tog en förmiddag för oss att lansera tjänsten som första kommun i Finland. Och på bara ett dygn hade antalet prenumeranter spräckt Dunbars nummer med råge.
En annan grej som Ingå har uppmärksammats för är kommunens nya samåkningspool på Facebook, ”Tillsammans i bilen – Yhdessä autolla”. Målet är att med förenade krafter minska privatbilismen och öka möjligheterna att röra sig till och från orten.
Det kan vara småsaker som skapar en frostig tystnad i en gemenskap. Men det är också småsaker, petitesser som inte ens nämns i budgetar eller dispositionsplaner, som sprider glädje.
