289 000 – inte så illa!
”Finlandssvenskarna blir inte fler” lydde en rubrik här på Kommuntorget i förra veckan. För bara drygt tio år sedan hade det inte varit någon nyhet, men efter att vårt antal under åren 2008–2012 faktiskt ökade, är vi nu tillbaka i långtidstrenden: vi blir lite färre varje år och är nu drygt 289 000.
Men hur ödesdigert är det nu egentligen? Låt oss göra några jämförelser. Den klassiska är ju att jämföra med Islands befolkning, nu drygt 350 000. Av dem är cirka 45 000 immigranter, så antalet finlandssvenskar är bara snäppet lägre än antalet infödda islänningar.
Det minsta av EU:s medlemsländer, Malta, har 475 000 invånare och Luxemburg drygt 600 000. Så visst står vi oss också vid en sådan jämförelse. Av språkgrupper i andra officiellt flerspråkiga länder i Europa är den italienska i Schweiz (ca 350 000 personer) närmast jämförbar.
Svenska ohotad som andra språk
Ett annat sätt att jämföra är att antalet invandrade i Finland – nu drygt 370 000 – sedan flera år överskrider antalet finlandssvenskar. Men svenskan är trots det ohotad som landets näststörsta språk, eftersom dessa immigranter ju inte talar någon enhetlig ”utrikiska” utan ett stort antal olika språk. De största enskilda invandrarspråken estniska och ryska talas av bara bråkdelar av det antal som talar svenska.
Men engelskan då? Den verkar ju ofta ta över svenskans position som andraspråk i republiken. Vi ska minnas att bara en liten bråkdel av immigranterna talar engelska som sitt modersmål. Det är ju inte många tusen amerikaner, britter, kanadensare, indier eller folk från brittiska samväldets övriga medlemsländer som har hittat vägen till Finland.
Naturligtvis är engelskan den minsta gemensamma nämnaren för många immigranter, innan de lär sig finska eller svenska. Och naturligtvis gäller det samma för turister som ska betjänas. Men engelskans betydelse i vardagsumgänget överdrivs nog lätt.
Integrera också på svenska
Ska vi då inte alls vara oroade över utvecklingen? Visst ska vi det, men i stället för att gråta över en trots allt marginell förändring bör vi låta oss provoceras till en regelrätt aktionsplan. Nej, jag tänker inte som en viss partiledare uppmana till något ”babytalko”, men däremot i samma anda som artikelskribenten Kia Leidenius i förra veckan till t.ex. följande:
Vi bör aktivt motverka den allra senaste trenden, som går ut på att svenskspråkiga ungdomar som studerar i Sverige stannar där, i stället för att återvända – en god utbildning och nyttiga erfarenheter rikare. Det gäller ”bara” att aktivt kunna erbjuda jobb och bostäder…
Vi måste integrera fler invandrare på svenska. Som jag brukar påpeka: om vi lyckas integrera minst sex procent av dem på svenska, stärker vi svenskans relativa ställning. I Helsingfors lyckades SFP i förhandlingarna om årets budget genomdriva en andra tjänsteman för att jobba med det.
Vi bör slå vakt om den svenska samhällsservicen så att inte minst svensk dagvård och skola når även alla tvåspråkiga som kan tänka sig en sådan.
Vi bör alldeles särskilt fortsätta att grunda svenska daghem och skolor på enspråkigt finska orter, där allt fler finlandssvenskar numera bor.
Vi måste använda vårt svenska modersmål inte bara i kontakt med myndigheterna utan också då vi utnyttjar privata tjänster – ja, också i allmänna fortskaffningsmedel och på andra offentliga platser. Målet måste vara att göra svenskan synlig och hörbar överallt i samhället. Varför räds inte immigranter att använda sina språk offentligt, medan finlandssvenskar tiger eller talar finska?
Det var fem punkter för ett åtgärdsprogram. Det finns förstås många fler.
