Ändrad språkregistrering vore en risk för svenskan
Som alla vet, registreras varje finländares modersmål som antingen finska eller svenska, eller så något “annat” språk – utan att det efterfrågas exakt vilket. En registrering av fler än ett språk är inte möjlig.
På basis av språkstatistiken definieras varje kommuns språkliga status, om inte kommunen frivilligt anhåller om att bli tvåspråkig trots att språklagens kriterier inte uppfylls – vi har ju haft några sådana exempel på senare år. En tvåspråkig status renderar helt logiskt lite större statsandelar.
Kommunen behöver språkstatistiken för att kunna dimensionera sådan kommunal service som bygger på språk: skolor, dagvård, hälso- och sjukvård, äldrevård etc.
Det har ibland rests krav på att låta medborgarna registrera fler än ett språk, i allmänhet säkert finska och svenska. Tanken är bestickande, det vore ju en fin gest av acceptans och erkänsla i relation till det stora antal finländare som gärna betraktar sig som tvåspråkiga.
Jag brukar ändå framföra ett absolut villkor för en sådan reform: att dessa tvåspråkiga både nationellt och i varje kommun skulle räknas den mindre språkgruppen till godo. Alltså på riksplanet till den svenska, och i kommunerna till den grupp som lokalt är mindre.
Jag kan tänka mig att en registrering av “hemspråk” kunde ha ett värde för invandrares del, men knappast då det gäller de båda nationalspråken.
En sådan språkregistrering kunde tänkas resultera i låt oss säga 200 000 svenskspråkiga och minst 200 000, ja kanske ända upp till en halv miljon tvåspråkiga, i landet som helhet. Och stärka svenskans ställning i många kommuner – och finskans i några. Men detta är teori och spekulation.
Riskerna är ändå överhängande. Om vi t.ex. i Helsingfors skulle få resultatet att vi i stället för 37 000 svenskspråkiga skulle konstateras ha bara låt oss säga 10 000 enspråkigt svenska invånare, skulle det inte hjälpa mycket om låt oss säga 50 000 tvåspråkiga juridiskt skulle räknas den svenskspråkiga befolkningen till godo. Det skulle ändå heta att det är få som måste få service på svenska, medan resten lika väl klarar sig på finska…
Det finns ju redan nu politiska krafter som ifrågasätter den svenska servicen med just det argumentet, och de skulle naturligtvis få vatten på sina suspekta kvarnar.
”Hemspråk” en dålig idé
Minst lika riskabelt är det senaste förslaget i en tjänstemannautredning om att man vid sidan av modersmål också skulle börja registrera “hemspråk”. Det är ett väldigt subjektivt begrepp. Jag kan ta mig själv som – avskräckande – exempel.
Eftersom jag kom in i min finskspråkiga, blivande hustrus liv då hennes två söner från ett första, kortvarigt äktenskap var bara tre och fem år gamla och jag ännu inte kunde veta att jag skulle bli deras nya bonuspappa, blev vårt gemensamma hemspråk finska.
Jag har naturligtvis sedan talat svenska med vår gemensamma son, som också gått i svensk skola, och med hans barn, men med min hustru och mina bonussöner har “hemspråket” förblivit finska. Jag är väl en dålig finlandssvensk, men jag är rädd för att jag är långt ifrån den enda…
Borde jag alltså vid en eventuell registrering av “hemspråk” uppge finska, trots att jag är så finlandssvensk man bara kan vara?
Jag kan tänka mig att en registrering av “hemspråk” kunde ha ett värde för invandrares del, men knappast då det gäller de båda nationalspråken. Så kanske man kunde be dem som fyller i ett “annat” modersmål komplettera genom att uppge ett – eller flera – “hemspråk”?
Allt som allt skulle dock en reform av språkregistreringen medföra större risker än fördelar, så den är knappast något att sätta på agendan.
De tvåspråkiga vet nog ändå hur högt de uppskattas.
Relaterade artiklar
