Gruppdynamik och -mekanik
Vill man uttrycka det krångligt kan man göra som Wikipedia:
”Grupprocess (eller gruppdynamik) avser hur individerna beter sig i en grupp för att gemensamt lösa ett problem, fatta ett beslut eller andra resultat som kräver interaktioner mellan gruppens medlemmar. I många fall har ordet gruppdynamik samma mening som grupprocess, därför att ordet process är en synonym till ordet dynamik. Enligt Nationalencyklopedin: gruppdynamik – det kraftfält av relationer som finns mellan medlemmarna i en liten grupp och som ligger till grund för den ömsesidiga påverkan som sker inom gruppen.”
Och vill man i kommunalpolitiken uttrycka det enkelt kunde det bli så här: Grupper i fullmäktige är till för att de som tillhör samma parti ska kunna forma en gemensam ståndpunkt till ärenden på fullmäktiges agenda.
I bästa fall uppstår det en dynamik, där åsikter och argument bryts mot varandra och enighet eller åtminstone konsensus kan uppnås.
Ofta blir det ingen dynamik, utan snarare mekanik: en rutinmässig, mekanisk genomgång av ärenden i en krets som ändå från början är ense.
Och i alla värsta – eller bästa? – fall handlar det kanske om gruppterapi…
Stora skillnader mellan kommunerna
Om vi lägger psykologiserandet åt sidan kan det måhända intressera utomstående hur en fullmäktigegrupp fungerar. Jag ska försöka belysa det, utgående från mina egna erfarenheter av snart sex år i SFP:s stadsfullmäktigegrupp i Helsingfors, varav drygt fyra som ordförande, och cirka fem år i lilla Pernås stora SFP-grupp i ungdomsåren 1977-1981.
Skillnaden är förstås milsvid. I Pernå samlades SFP-gruppen, som ensam hade majoritet i kommunfullmäktige, om jag minns rätt kort strax före de egentliga mötena och det var för det mesta lätt att enas. Gruppen leddes förresten under min första period, då greve Carl-Johan Creutz var fullmäktigeordförande, av Lars-Henrik Björk och då han under min andra period (som blev på hälft då jag även officiellt flyttade tillbaka till min födelsestad Helsingfors) efterträdde greven, av Erik Andersson, vars sonson Otto nu är fullmäktigeordförande i Lovisa…
Med enkel majoritet i fullmäktige kunde SFP diktera besluten, men nog försökte man redan i kommunstyrelsen nå konsensus också med den näststörsta, socialdemokratiska gruppen och den tredje, den lilla finska gruppen som närmast bestod av centerpartister. En idyll var det.
Annat är det förstås i huvudstaden, och det dessutom på 2000-talet.
Här är SFP femte största parti, efter ”de tre stora” Saml, De gröna och SDP som alla har representation bland borgmästarna, och VF som egentligen bara är snäppet mindre än SDP. Det är dessa fem partier, plus SFF, som har representation i stadsstyrelsen och som därför styr och ställer i staden.
Utöver denna sextett finns det inte mindre än sju (7) små, en- eller tvåledamotsgrupper i Helsingforsfullmäktige: Centern och De blå med två ledamöter var, och sedan KD, Feministerna, Piraterna, Paavo Väyrynens Terve Helsinki och, som det senaste tillskottet, Liike Nyt…
”Men gruppdisciplin, då? Tja, låt oss säga så här: det har ännu aldrig under mina snart sex år i stadsfullmäktige hänt att vår grupp skulle ha haft behov av att tillämpa någon sådan.”
Jag vet inte om alla enmanna- eller enkvinnogrupper håller gruppmöten, men vi håller förstås det, och det i själva verket i dubbla uppsättningar. Varje måndag samlas den s.k. lilla gruppen inför stadsstyrelsens möten. Den består primärt av gruppordföranden, vice ordföranden, stadsstyrelsemedlemmen, kretsordföranden och kretsombudspersonen, men alla gruppmedlemmar har rätt att närvara.
På de här mötena går vi igenom stadsstyrelsens agenda, och formar vår linje. Vi är nästan alltid eniga, men visst argumenterar vi och försöker väga in olika synpunkter. Sällan har vi gäster på dessa möten, men däremot tar vi ställning till de förslag från andra grupper som vi har fått förhandsinformation om.
Möten med utomstående, ersättare, gäster
Gäster har vi däremot rätt ofta på de egentliga gruppmötena, inför stadsfullmäktiges möten varannan onsdag. På det senaste mötet gick vi med självaste borgmästaren igenom några av våra politiska prioriteringar, och denna vecka träffar vi Kommunförbundets svenska team.
Oftast är det ändå endera beredande tjänstemän som vi hör för att bilda oss en bättre uppfattning om ärenden som är på kommande, eller så är det intresse- och medborgargrupper som vill träffa oss. Nästan varje gång är det någon som under gruppmötestid ber att få träffa alla grupper, och då skickar vi iväg den gruppmedlem som genom nämndmedlemskap eller annars har ansvar för och kunskap om just den sektorn.
Vi försöker också reservera tid på gruppmötena för rapporter från de olika nämnderna och andra organ. Ibland har vi också tid för att föra en allmän politisk diskussion om mål och strategi. Minst en gång per år har vi haft längre, seminarieliknande möten.
I gruppmötena deltar också fullmäktigeersättarna, och dessutom representanter för partiets kretsorganisation och för ungdoms-, kvinno- och seniorförbundens Helsingforsavdelningar, så vi kan vara upp till 12-15 personer närvarande. Minst en gång i terminen öppnar vi våra gruppmöten också för förhandsanmälda väljare.
Fullmäktigegruppernas ordförande har en funktion i samarbetet och kontakterna mellan grupperna, och träffas ibland hos borgmästaren för en genomgång av kommande, större ärenden. Stadsstyrelsepartiernas gruppledare deltar dessutom i stadsstyrelsens s.k. morgonskolor, där vi likaså får större ärenden presenterade – t.ex. denna vecka borgmästarens förslag till budget för nästa år. Gruppordförandena för också förhandlingar om detta budgetförslag.
Det är svårt att föreställa sig att Helsingfors och dess beslutsfattande skulle fungera utan fullmäktigegrupper. Men gruppdisciplin, då? Tja, låt oss säga så här: det har ännu aldrig under mina snart sex år i stadsfullmäktige hänt att vår grupp skulle ha haft behov av att tillämpa någon sådan. I frågor av stort t.ex. svenskt intresse är vi ändå ense, och i andra frågor har vi rätt att rösta enligt övertygelse. Oftast lika.
