Utan språk bygger vi inga broar
För inte så länge sedan marscherade den franska EU-ambassadören Philippe Leglise-Costa i protest ut från post-Brexit budgetförhandlingarna. Orsaken var beslutet att enbart använda engelska på mötet.
Om man ser till historien, så har tyskans och franskans ställning som EU:s officiella arbetsspråk länge naggats i kanten, trots att länderna hör till dem som i tiderna var med och grundande Europeiska kol- och stålunionen. Storbritannien anslöt sig först 1969 till den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen, och detta skedde efter svåra förhandlingar.
Att EU-ambassadören Leglise-Costa marscherade ut från just ett post-Brexit möte kan anses talande med tanke på att Frankrike med president Emmanuel Macron i spetsen sägs ha skymtat en renässans för franskan i och med Storbritanniens utträde ur EU. Engelskans närvaro har inte alltid varit självklar i EU-sammanhang även om så är fallet i dag.
Språk ska ändå gärna ses som en förenande faktor mellan människor, länder och kulturer och inte som en delande faktor i den europeiska integrationen. För att stödja detta har EU genom åren lanserat flera program, initiativ och principer som strävar efter att förbättra EU-medborgarnas språkkunskaper. En av dessa principer är att alla ska kunna två språk utöver modersmålet, och exempelvis utbytesprogrammet Erasmus+ är en storsuccé. Storbritannien förhandlar om att få delta i programmet också efter Brexit.
Det är därför intressant att kommissionens tjänsteman Kristina Cunningham på Svenska kulturfondens språkseminarium i Bryssel i maj frågade rakt ut vad som riktigt felas då våra skolsystem tycks producera elever som undervisas i flera språk men inte vågar använda dem? Det är en berättigad fråga i och för sig: varför lägga samhällets resurser på något som inte ger förväntade resultat? Och en ännu bättre fråga: hur främja mångspråkighet inom EU på bästa sätt?
Språk är inte en fråga för en begränsad yrkesgrupp såsom modersmålslärare. Vi måste förstå att den språkliga identiteten har en tvärsektoriell och global aspekt som drivs av historiska, politiska, bildningsmässiga och även kommersiella behov och som kan tyglas för dessa behov . Jag har till exempel under hela min arbetskarriär jobbat med språkfrågor på ett eller annat sätt oberoende av arbetsfältet, så även då jag följde landskaps- och vårdreformens utfall.
Immigration och migration är aktuella fenomen som skapar mer heterogena samhällen. Immigrationen gör också till exempel vardagen i våra finländska skolor allt mer mångspråkig, och väcker frågor som i Finland går långt utanför den traditionella debatten om svenska och finska eller den taxellska paradoxen om en- eller tvåspråkiga skolor. I Vanda talas det till exempel 120 olika språk, och Esbo förutspår att till och med 30 procent av arbetskraften i Esbo fram till 2030 kommer att tala ett annat modersmål än svenska eller finska.
Och för att ta in kulturaspekten. Visst klarar jag mig bra på engelska i Bryssel. Bättre än jag förväntat mig till och med. I min vardag är franska och flamländska rätt så osynliga med undantag av då jag handlar i närbutiken. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag utan ordentliga kunskaper i landets officiella språk eventuellt inte integreras helt och hållet in i det belgiska samhället utan lever gladeligen i min språkbubbla. Vilka alla möjligheter att lära känna fantastiska människor går jag därmed miste om? Inte ens teknik och digitalisering är till stor hjälp i det här fallet.
Visst är jag tacksam över olika översättningsprogram då jag till exempel kämpar mig igenom mitt mitt franska hyreskontrakt. Men det är inget emot att sätta sig ner med en kopp kaffe och samtala med en medmänniska. På två språk, flera språk, ett språk. Så länge det är något vi har gemensamt. Det här återknyter än en gång tillbaka till Kulturfondens språkseminarium: Utan språk bygger vi inga broar.
Relaterade artiklar
