Personligt bokslut
Den första december lämnar jag tjänsten som stadsdirektör i Nykarleby. Det är då 40 år sedan jag valdes till ordförande i kulturnämnden i Pedersöre och 36 år sedan jag valdes till näringsombudsman i kommunen. På det sättet har jag ett visst kommunalhistoriskt perspektiv, senare som kommundirektör i Pedersöre och stadsdirektör i Nykarleby.
70- och 80-talen hade ett stort inslag av nybyggaranda. Kommunreformen hade skapat ”Stor” Kronoby, Pedersöre, Nykarleby, Korsholm etc. Grundskolreformen var genomförd och den kommunala serviceapparaten byggdes ut i snabb takt. Varje kommun med självaktning grundade gymnasium och arbetarinstitut. Årsbudgeterna steg med 15-20 %. Man trodde stenhårt på den kommunala 5-årsplanen och inom ramen för det s.k. tjänstepaketet stred politikerna om vilken sektor som skulle få flest nya tjänster. Näringspolitiken var offensiv, rent av aggressiv och våghalsig, vilket både seriösa företagare och lycksökare försökte utnyttja. Branscher som i dag är nästan utdöda, såsom den rikssvenska textilindustrin och möbelindustrin var stora i Österbotten.
Beviljande av kommunal borgen och uppförande av industrihallar var den tidens näringspolitiska instrument. Det underliga är att kommuner överlag, uppenbarligen, trots påstått bristfälliga insikter, var ganska duktiga. För när den stora krisen, ”laman”, kom, vid 90-talets ingång, var de kommunala borgens- och övriga förlusterna försumbara i förhållande till de miljardförluster som banker och försäkringsbolag med all sin expertis gjorde.
90-talets första år var grymma inom kommunsektorn. Skatter och statsandelar rasade och uppsägningar skedde i de flesta kommuner, ofta rätt så summariskt.
Men en svängning skedde och åren 1994-97 var de ekonomiskt sett bästa någonsin i många av våra landsortskommuner. Krismedvetenheten fanns kvar och Nokiamiljonerna började rulla in i statskassan med åtföljande ökade statsandelar. Följde en period av kommunal återuppbyggnad och expansion.
2000-talet fram till dags dato har i långt kommit att karaktäriseras av misslyckade och kraschade stora reformer. Det är också delvis därför som jag personligen nu stöder regeringens landskapsreform, trots de stora brister den har. För svenska Österbottens del är landskapet med sin svenska befolkningsmajoritet en ideal geografisk enhet att organisera det interkommunala samarbetet. Vi har tidigare sett förslag till indelningar som dragit en gräns mellan Nykarleby och Vörå, mellan Nykarleby och Pedersöre eller mellan Pedersöre och Kronoby. Vi behöver en reform och den reformtrötthet som genomsyrar förvaltningen idag kan inte besvaras med att börja om allt från början. Det måste gå att rätta till det i reformen som är fel, tex gällande beskattningsrätten. Det interregnum som nu är rådande gynnar bara de stora, ofta internationellt ägda, vårdbolagen. Det offentliga måste få ordning i sitt hus!
För egen del är jag en optimistisk kommunalare och väljer att avsluta min betraktelse med en aforism av Alf Henriksson ur Dagens Nyheter 1968:
”Att planera vår framtid är inte lätt fastän lagret av fakta är stort, men den ordnar sig säkert på något sätt för det har den alltid gjort”.
