Offentliga projekt = bäddat för problem?

Varför överskrider så många offentliga byggnadsprojekt både budget och tidtabell? Och varför är det så svårt att få ut information om vad som har gått snett?

De här frågorna inställer sig osökt särskilt efter det katastrofala misslyckandet med Västmetron. Men det är inte det enda exemplet. På kort tid har vi haft motsvarande problem med renoveringen och ombyggnaden av Olympiastadion och med flera skolrenoveringar i Helsingfors, bl.a. Norsens.

Det är visserligen på sin plats att påminna om ett privat byggnadsprojekt som slår t.o.m. Västmetron i monumentalt misslyckande: den nya kärnkraftsenheten i Olkiluoto. Det är inte bara i den offentliga sektorn som allt kan gå snett…

Men ändå: finns det något inbyggt element i offentliga byggnadsprojekt som gör att de är särskilt utsatta för misslyckanden? Själv kan jag tänka mig åtminstone ett par-tre sådana.

Det mest uppenbara är förstås att projekten inte genomförs med ”egna” pengar, utan med ”allmänna”, gemensamma pengar. Skattebetalarnas pengar är det tydligen inte lika noga med som när pengarna ska tas ur egen ficka, eller aktieägares som har större direkt möjlighet än skattebetalare att direkt flåsa både projektansvariga och entrepenörer i nacken.

Men det kan också handla om att byggnadsprojekt medvetet underbudgeteras och/eller ges alltför snäva tidtabeller, för att vinna beslutsfattarnas stöd för ett kanske omstritt projekt. Det kan mycket väl gälla bl.a. Västmetron: hade beslutsfattarna i Esbo och Helsingfors ”köpt” konceptet om budgeten från början hade varit en miljard eller mer?

Och så brister det tydligen i övervakningen. Staten, en kommun eller ett samhällsägt bolag är en ganska tungrodd byråkrati som inte alltid har de bästa förutsättningarna att snabbt och effektivt övervaka alla pågående projekt. Nog för att en stad av Helsingfors storlek borde ha det.

Tammerfors stad – men också statsmakten – har funnit en metod för att undvika budget- och tidtabellsöverskridningar. Man bildar en s.k. allians mellan beställare och entrepenörer, som förbinder sig till budget och tidtabell. Om någondera överskrids sjunker entrepenörernas ersättning, medan de i motsatt fall kan stiga.

Också Helsingfors kommer att tillgripa denna alliansmodell då snabbspårvägen Spårjokern ska börja byggas. Förhoppningsvis eliminerar den problemen. Om Västmetron trots alla motgångar ska få sin planerade förlängning till Stensvik borde samma modell tas i bruk också här.

 Men så har vi detta med att få veta vad som har skett. Det borde fungera bättre i den offentliga sektorn än i den privata, eftersom offentlighetslagstiftningen gäller. Enligt den är alla handlingar som är i myndigheters besittning offentliga, om de inte uttryckligen av preciserade och väl motiverade skäl har hemligstämplats.

Att detta inte alltid fungerar fick vi en bekräftelse på, då HBL-reportern Tommy Pohjola först i domstol konstaterades ha haft rätt att från Helsingfors stads trafikverk 2012 få ut vissa dokument om automatiseringen av metron. Bekräftelsen kom i Högsta förvaltningsdomstolen i förra veckan – närmare fem år efteråt…

Men så har vi problemet med att kommuner, som i fallet Västmetron, bildar bolag som lyder under aktiebolagslagen. Västmetron Ab är ett självständigt bolag, som till 85 procent ägs av Esbo stad och till 15 procent av Helsingfors. Då bolaget beställde en utredning av varför både budgeten och tidtabellen så katastrofalt har överskridits, har bolaget med hänvisning till aktiebolagslagens sekretessbestämmelser kunnat mörka resultatet.

Inte ens de båda stadsstyrelsernas koncernsektioner, som under tjänsteansvar och vid behov tystnadsplikt handhar städernas ägarstyrning, kommer att ges information om utredningens innehåll och slutsatser.

Detta är inget mindre än ett sätt att kringgå den offentlighetsprincip som vi skryter med att Sverige och Finland var först i världen med att införa, i och med Tryckfrihetsförordningen från 1766.

Dess initiativtagare Anders Chydenius måtte rotera i sin grav.