Varför denna blinda tro på företagsekonomi och affärsmässiga principer?
Genom hela social-och hälsovårdsreformen ljuder det en lovsång till företagsekonomin och affärsmässiga principer. Då blir allt effektivt och produktiviteten ökar. Lite märkligt kan det ju te sig med tanke på att det är social- och hälsovårdsministeriet som berett reformen och man kunde kanske tro att man där står för andra värderingar.
Mina tankar går tillbaka till tiderna då jag som relativt ung ekonom, fylld av professor Wahlbäcks företagsekonomiska läror, kom in på den kommunala sektorn. Jag sändes redan andra dagen till Joensuu. Där skulle jag göra en adb-utredning dels för Pohjois-Karjalan Sähkö Oy dels för Joensuu stad. Vad aktiebolaget var för något trodde jag mig begripa men jag glömmer aldrig när jag intervjuade stadens kamrer. Jag begrep nästan ingenting – budget och bindande anslag, budgetuppföljning och femåriga verksamhets- och ekonomiplaner – för att inte tala om sakgranskning och godkännande av alla fakturabuntar som kom från förvaltningsenheterna. Inte ens en reskontra hade man på den tiden – allt verkade så totalt främmande.
Nåja, mycket vatten har flutit sedan dess och verksamheten och ekonomin inom den offentliga sektorn och den privata sektorn har närmat sig varandra. Kommunen bör dock aldrig ses som ett företag – och åtminstone jag anser att man inte ens bör sträva efter det.
Men varför kanske du frågar – vad är skillnaden i dagens läge? Båda är ju ekonomiska enheter, var man registrerar transaktioner mot omvärlden och värderingen vanligen sker i pengar. Vad landskapet blir är ännu förborgat på grund av den mischmasch av offentliga och företagsekonomiska principer som förslaget bygger på.
För mig är dock skillnaden mellan en kommun och ett företag helt klar och det har i första hand att göra med vad enheterna finns till för. Det kanske bäst kan förklaras utgående från begreppen mål och medel. För den privata sektorns företag är målet alltid ändå i sista hand att generera pengar – att få tillräckligt under strecket som man brukar säga. Verksamheten – det må sedan vara att tillverka träbalkar eller producera hälsovårdsservice är medlet med vilket man genererar pengarna. För den offentliga sektorn är det precis tvärtom – själva verksamheten är målet – varför man finns till och pengarna är medlet. Man skall göra sitt bästa med till buds stående medel.
Jag försöker ytterligare starkt förenkla min tankegång. Om man satsar 100 enheter på den privata sektorn låt oss säga t.ex. älderomsorgens institutionsvård så försöker man täcka kostnaderna (löner, material osv) med mindre t.ex. 90 så det blir 10 kvar att ge år dem som satsade kapitalet. Den offentliga sektorn (i likhet med den tredje sektorn) använder alla 100 och försöker utgående från dessa skapa en så bra verksamhet som möjligt.
Vad består då kritiken av den offentliga sektorn av? Varför anser man ofta att den per definition är ineffektiv medan den privata sektorn är effektiv? Jobbar vi bättre om vi är privat anställda? Det kan jag köpa för de fall var det genast syns i din plånbok ifall t.ex. en kund uteblir. Är du kommunalt anställd går du kanske på kaffe – jobbar du för dig själv kanske du funderar på vad du gjorde fel och hur du kan förbättra servicen så att det inte upprepas. Men är inte de flesta, med undantag kanske av läkarna, såväl inom den privata som offentliga sektorn anställda på månadslön ? Alltså kan orsaken inte ligga där. Skillnader i ledarskap finns säkert men så också mellan olika företag.
Jag tror dock att det i sista hand har att göra med din egen syn på demokratin och dess betydelse. Demokrati kostar och tar tid och det är ju en kostnad som ett företag inte har på samma sätt. I ett företag är det VD:n som bestämmer och så är det klart med det – snabbt, effektivt, eventuella felbeslut korrigeras senare – om det inte går att korrigera så … Okey det finns styrelser men skämtsamt sagt är nog deras viktigaste uppgift att välja och avsätta VD:n.
I kommunen är beslutsgången långsammare, det är sant, men det är inte per definition en dålig sak. En långsammare beslutsgång ger möjligheter att fånga upp olikheter för att ingen – speciellt inte de svaga – skall bli bortglömda. Välfärdsservicen skall finnas för alla – men håller vi på att glömma bort det speciellt i det kommande landskapets virrvarr i strävan efter ekonomi och effektivitet?
