Varför måste vi fortfarande be om plats?

Varför behöver vi som främjar svensk integration om och om igen be om plats på integrationsarenan i Finland? Varför är det inte en självklarhet att då myndigheter främjar integration genom projektfinansiering, genom videon och annat material – så ska det  en svensk version och ett svenskt material. Den borde komma automatiskt – den svenska dimensionen.

I mina dystraste stunder ser jag en viss nationalism i myndigheters arbete. Detta är inte nytt utan har påpekats av forskare i frågan om integration i en minoritetsgrupp tidigare (Helander 2014, Kymlicka 2011, Zuber 2014). Är det för att den finlandssvenska minoriteten inte har ett eget territorium? Skulle det vara lättare att titta på Svenskfinland som delvis självstyrande i likhet med Åland? Då kunde vi ha en svensk integrationspolitik för de tvåspråkiga kommunerna.

Det är inte första gången jag påminner tjänstemän om att också ge information om svensk integration. Varför? För att myndigheter har skyldighet att främja landets tvåspråkighet och skall i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och främja användningen av båda nationalspråken enligt Språklagen §35. Det handlar om öppenhet för flerspråkighet och ett mångspråkigt och mångfaldigt samhälle.

I stora integrationsturneringar där vi har många bilaterala nationella spel på gång; ministerier mot kommuner, ministerier mot varandra, föreningar mot myndigheter, där är svenska integrationsfrågor inte alltid primära. I många fall är den frågan kanske inte relevant då vi tittar på helfinska kommuner. Men vi måste se till att myndighetsrepresentanter konstant har svensk integration i åtanke när det nationella arbetet utvecklas. Den borde komma automatiskt – den svenska dimensionen.

Naturligtvis finns det många tjänstemän som alltid kommer ihåg svensk integration, som alltid stint påminner att vi också ska fundera hur vi löser det på svenska. Er tackar jag. Och jag hade hoppats att vi hade kommit ifrån detta att vi måste ha någon som jämt och ständigt påminner om det svenska. Jag hade hoppats på ett jämlikt samarbete istället för ett klagande över att det svenska glöms bort. Den borde komma automatiskt – den svenska dimensionen.

Och vi måste inse att det svenska integrationsarbetet stöder det nationella integrationsarbetet. Att vi har en enorm erfarenhet och etablerade aktörer som jobbat med integration i årtionden på svenska. Att det gagnar oss alla om vi har en öppen dialog som också främjar integration både på finska och svenska.  Att integrationen – i många fall- är lokal.

Varför ska det krävas att vi ber om plats? Varför, såhär på vändagen, får vi inte vara en jämlik vän? Vi får gärna sitta med och titta på (om ens alltid det) men får vi aktivt och på riktigt vara delaktiga i det stora integrationsarbetet? Den borde komma automatiskt – den svenska dimensionen.

Och framförallt, vad krävs för att vi inte mera ska behöva be om plats?  Att den är automatisk – den svenska dimensionen och den svenska integrationen.