Erfarenheter av svensk integration: socialarbete på svenska i huvudstadsregionen?
I höstas, i september började jag med arbetsprövning i ett svenskspråkigt äldreboende i Esbo, där jag skulle bekanta mig med alla uppgifter som socialarbetare. Jag var jätteivrig eftersom jag i mitt hemland Slovenien jobbade några år på samma område och jag njöt av det jobbet.
Det hände att äldreboendet i Esbo precis började renoveras, så vi hade inte ett riktigt kontor att sitta i och alla invånarna blev utflyttade till olika ställen. Det visade sig att jag inte hade någon kontakt med invånarna eftersom det inte fanns några där. Det kom bara äldre människor som deltog i olika verkstäder. Alla var faktiskt finskspråkiga och alla verkstäder gick på finska.
Eftersom jag inte kan finska kunde jag inte delta i någon verkstad. Jag ville läsa administrativa saker som gällde socialarbetares språk, så som olika beslut skrivna på yrkesspråk osv. men märkte plötslig att det bara var få saker som skrevs på svenska och för det mesta var allt på finska. Alla samtal med kunder gick också på finska och då insåg jag att jag inte kan utveckla min svenska alls, att jag inte kan lära mig saker som jag ville veta. Jag blev besviken.
Efter en månad beslöt jag mig för att sluta med arbetsprövningen och då gick jag till min handledare på TE-byrån. Jag berättad vad som var på tok och bad henne att hjälpa mig hitta finska kurser. Jag bestämde mig att börja läsa finska. Det var oktober och vi satt i hennes kontor mer än en timme sökande kurs på finska men hittade ingen som var ledig. Det blev svårt för mig eftersom jag äntligen samlade inspiration att börja med finska och så fick jag inte en möjlighet till det. Nya kurser börjar först i januari och jag hade hela hösten framför mig utan chans att göra någonting som kunde hjälpa mig med integration i Finland. Det såg inte optimistiskt ut alls.
Då tänkte jag kontakta Folkhälsan och berätta att jag är ledig redan nu i oktober eftersom vi hade överenskommelse att jag kunde förverlkiga min andra del av arbetsprövningen hos dem. I september skrev de att de är jätte intresserade att ta mig på praktik, så jag skrev några mejl åt dem men fick inget svar. Jag undrade vad som gick på tok men tänkte kontakta dem igen i december. Under tiden sökte jag omkring för att hitta någon som kunde ta mig på praktik den här hösten före januari, men fick ingen plats. Månader gick och jag började fundera att kolla annonser för lediga jobb på daghem.
Jag skrev en ansökan för att se om jag har någon chans. Det blev redan december så jag bestämde mig för att ringa till min kontaktperson på Folkhälsan och fråga direkt om min arbetsprövning som borde börja i januari. Jag fick ett svar att det är möjligt och fick träffa personen som jag kunde diskutera och görja en plan med hur arbetsprövningen kunde se ut. Jag berättade också att jag skickat ansökan till ett daghem och väntade på deras svar. Det var bra att höra att ifall jag får jobb kunde vi skjuta upp arbetsprövningen hos dem och att jag ännu är välkommen.
Några dagar senare fick jag veta att daghemmet ville anställa mig och så fick jag ett jobb. Nu är det en månad sedan jag började jobba i en grupp med barn i ålder mellan 3-5 år och det känns bra. Nu talar jag och upprätthåller min svenska varje dag. Jag ordnar också alla saker kring erkännande av mitt diplom så jag kunde se om det ännu är nånting att göra innan jag börjar söka jobb som socialarbetare. Att lära mig finska en vacker dag är också i min plan.
