Damaskus och dividender – avkastning på integration

31.1.2017
Torgbloggen Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator

Vi har en moralisk och juridisk skyldighet att ta emot flyktingar som ett av världens rikaste land. Men det är även en ekonomisk investering. De som vill prata ekonomi tycker om dividender. Därför har London School of Economics ekonom Philippe Legrain räknat upp dividender som genereras genom att vi tar emot flyktingar inom EU.

I sin rapport ”Refugees work, a humanitarian investment that yields economic dividends” (2016 för Tent Foundation) pekar han på sju dividender. När jag hörde Legrain förra veckan på en konferens i Sverige fästa jag mig speciellt vid fyra av dem:

  1. Diversitetsdividenden innebär att flyktingar genererar en mångfald på arbetsmarknaden eftersom de har nya perspektiv. Enligt forskning klarar grupper med stor mångfald bättre av problemlösning än homogena arbetsgrupper vilket leder till bättre innovationer. Ni vet, Google, Apple och Silicon Valley har fattat det, varför fattar inte vi det? Det innebär också en större språkkunskap och ett nya nätverk utanför EU.
  2. Den demografiska dividenden innebär en befolkningsökning. Befolkningsökningen i Finland är negativ med de stora åldersgrupperna och minimal nativitet, pyramiden är upp och ner vänd, ni vet. Där får vi ett tillskott av flyktingarna.
  3. Skuld- dividenden innebär att vi då flyktingarna får sysselsättning och blir skattebetalare får hjälp att komma ur vår skuldspiral. Titta på Sverige med en ekonomisk tillväxt. IMF beräknar att EUs BNP stiger med 0. 84 % mellan 2015 till 2020 tackvare flyktingarna som kommer in i arbetskraften.
  4. Utvecklingsdividenden innebär att de mottagande länderna även främjar utvecklingen i de mindre utvecklade länderna då flyktingarna skickar hem en del av sina inkomster. Det blir alltså en bättre ekonomisk välgångsbalans i världen. Ett komplement till Finlands humanitära bistånd.

Att ta emot flyktingar kräver en investering i början. A och O är att flyktingar få tillgång till arbetsmarknaden som företagare eller anställd. Det är ju en självklarhet, men ändå undrar jag ifall vi i de mottagande länderna satsar tillräckligt på att öppna dörrarna till arbetslivet. Som också Legrain påpekar kostar det betydligt mera för ett land att utbilda en läkare från grunden än att erkänna examina och bygga på kunskapen för en som har en läkarexamen från ett annat land. Varför gör vi inte erkännande av examina och påbyggnaden lättare istället?

I Sverige stöds tesen att det inte bara är flyktingarna som ska lära sig, det är samhället som måste komma emot i större grad. Vi fokuserar på att den nyanlända ska lära sig språk, lära sig sociala koder, få sin examen erkänd och sin kunskap validerad. Men vi fokuserar väldigt lite på vad det mottagande samhället ska göra. Det är alltså det omgivande samhället som ska – strategiskt och aktivt- anställa flyktingar. Gör vi det? Gör ni det i er kommun? Kommunerna som arbetsgivare borde i större grad aktivt profilera sig för en större mångfald, så som t.ex Helsingfors stad har gjort. Fackförbunden i Finland kunde ha en större roll. Ledande företagsledare kunde ha en större roll. All forskning påvisar att sysselsättning stöder integrationen. Alla invandrare (inte bara flyktingar) jag träffat har önskat jobba. Ingen vill lyfta stöd eller ligga på sofflocket. Det vill väl inte du heller?

Jag tror att vi kommer långt om vi ser just det långa tidsperspektivet, att vi investerar nu och det betalar sig tillbaka i sinom tid. Att det måste få kosta nu vad gäller språkinlärning och sysselsättningsfrämjande stödåtgärder. Och, summerar Legrain: ”refugees should not be seen as a “burden” to be shared, but rather as an opportunity to be welcomed”.

I nästa nummer av Kommuntorget som utkommer om en vecka skriver vi om flyktingmottagandet i Oravais och hur det påverkar kommunens ekonomi.