Valfrihet och landskap tog över
Så småningom börjar man inse vad vård- och landskapsreformen handlar om – och vad den inte tycks handla om. Det gäller bara att granska de tre regeringspartiernas motiv:
För Samlingspartiet är valfriheten viktigast, och närmare bestämt att så många som möjligt överger den offentliga hälso- och sjukvården, till förmån för kommersiella aktörer. Det är kapitalism i sino prydo.
Man behöver ju bara se vart yngre samlingspartister söker sig eftersom de räknar med att det är här de stora pengarna i fortsättningen finns att hämta: de stora privata företagen i vårdsektorn, Mehiläinen och Terveystalo. Och Terveystalo köper nu Diacor för att bli ännu större…
För Centern är det som känt en gammal käpphäst att få till stånd en landskapsförvaltningsnivå, mellan stat och kommuner. Vårdreformen öppnade en möjlighet att tvinga andra partier att acceptera modellen. ”Landskapens Finland” hägrar äntligen för centerpartisterna.
Och det tredje regeringspartiet, Sannfinländarna, då? Ja, när har det partiet alls haft någon seriös agenda? Eller dold agenda, för den delen? Utom förstås att försöka komma åt svenskan i Finland. Och visst tycks vård- och landskapsreformen utnyttjas också för det syftet, som då regeringen väljer Seinäjoki och inte Vasa som fulljoursjukhus.
Men vänta nu, skulle detta inte vara en vårdreform? Inte primärt en landskapsreform, inte en valfrihetsreform, och inte en språkpolitisk reform. Oops!
