Låt beredningen ta längre tid – i samarbete

Med häpnadens finger i förvåningens mun har jag såhär från sidan följt med utvecklingen inom den offentliga sektorn. Det största problemet verkar ligga i ministeriernas beredning av olika lagförslag. Man vill så mycket men kan så lite. Istället för att medge att man behöver hjälp och förankring i det verkliga livet kommer man med det ena huvudlösa förslaget efter det andra för att sedan vara tvungen att backa.

En tjänsteman på ministeriet får mycket av sin auktoritet på grund av sin ställning det må sedan vara regeringsråd A, konsultativa tjänstemannen B, regeringssekreterare C osv. Råkar man dessutom komma från finansministeriet så har man ännu större auktoritet. Men det att man har nått den ställningen betyder ju inte att man kan och vet allt.

Redan under min aktiva tid fanns ofta en klar motsättning mellan staten och den kommunala sektorn. De bildar tillsammans den offentlig sektor och då kunde man ju tro att man har ett helhetsperspektiv. Men icke sa Nicke. Ministerierna önskade genomföra reformer men så att de inte belastade ministeriets budget. Vad ekonomin beträffar gick det relativt smidigt eftersom det var kommunerna som skötte det praktiska arbetet – att implementera lagen i praktiken. Ministeriet framförde bara i lagpropositionen att ändringen uppskattades medföra så och så många hundra miljoner euro i kostnader för kommunerna. Kommunförbundet protesterade, i det skede oftast utan större verkan och så godkände riksdagen lagen. Finansieringen sköttes sedan i sista hand via en höjning av inkomstskattesatsen. Någon systematisk uppföljning av hur rätt uppskattningen av kostnaderna varit förekom mig veterligen så gott som aldrig. Följande projekt stod för dörren.

De facto tyckte jag mig ibland från ministeriets tjänstemäns sida känna av en direkt misstro mot Kommunförbundets och kommunernas representanter. Jag har många gånger funderat på det – bland annat då jag själv var tjänsteman på dåvarande inrikesministeriet. Den enda förklaringen jag tycker mig se är att ministeriets kontakt till gräsrotsnivån d.v.s. de enskilda invånarna är när någon klagar över att ha blivit illa behandlad i kommunalförvaltningen. Många tjänstemän kan därigenom ha en helt skev bild – man känner endast till den lilla procent fall som gått fel medan allt som skötts bra och korrekt blir fördolt.

Jag vill inte påstå att man på Kommunförbundet heller visste allt men kontakten till verkligheten var nog mera konkret. I beredningen var oftast ett flertal representanter från förbundet med. Det är ju beredningen som är a och o då lagar förändras. Det var den enklaste saken i världen att fråga kommunerna och testa olika lösningar och få frågor – har ni tänkt på det och på det. Nu förefaller det som om mycket av beredningen så gott som helt sker inom ministerierna och de statliga ämbetsverken. Inte ens i social- och hälsovårdsreformen verkar Kommunförbundet vara representerat i alla arbetsgrupper.

Oviljan hos ministeriernas tjänstemän att under själva beredningen lyssna och medge sin helt naturliga avsaknad av kunskap om hur saker och ting faller ut i praktiken tycker jag kommer fram i så gott som alla lagförslag just nu. Jag kan ha fel men.. Det är så synd att man verkar vara rädd om sin egen auktoritet. Man kan förorsaka stora problem för enskilda medborgare genom att man tror sig veta så mycket på basis av de modeller som byggts upp och de genomsnittssiffror man utgår ifrån. Men Finland är ett vidsträckt land och mycket av dessa genomsnittssiffror har inte relevans i det levande livet.

Varför kan man inte låta beredningar ta en lite längre tid och ägna tilläggstiden åt att grundligt i samarbete med Kommunförbundet och andra aktörer ta reda på hur saker och ting de facto står till i olika delar av landet.