Kommunal ekonomistyrning enligt dansk modell
Danskarna är mycket frisinnade i många frågor, men inte när det gäller styrningen av den kommunala ekonomin. Den bygger på ett budgetavtal mellan Danmarks kommunförbund och staten.
I avtalet fastställs ett takbelopp för serviceproduktionens utgifter samt ramar för kommunernas beskattning och upplåning. Kommunernas sammanlagda budgetar måste hålla sig under takbeloppet och Kommunförbundets roll är att säkerställa detta – en utmanande uppgift, med andra ord.
De enskilda kommunerna behöver enligt lagen inte iaktta avtalet mellan Kommunförbundet och staten, men sanktionerna som ingår i systemet utgör ändå ett kraftfullt incitament för kommunerna att följa avtalet. Sanktionssystemet är lömskt på så vis att det består av en enskild och en kollektiv del. Som i armén, alltså: om en bryter mot reglerna så straffas också de andra, vilket skapar ett grupptryck.
I grunden ser processen ut så här:
- staten och Kommunförbundet förhandlar fram en totalram för de kommunala utgifterna
- kommunerna gör upp sina budgetar och Kommunförbundet kontrollerar att de följer gränserna i avtalet
- kommunernas budgetar räknas samman, och om de överskrider det som fastställts i avtalet följer sanktioner
- vid budgetårets slut kontrolleras det att budgeten har följts, och i det skedet kan ytterligare sanktioner tillkomma.
Danmarks kommunförbund har den viktiga men krävande uppgiften att säkerställa att kommunernas budgetar följer avtalet. Jag har följt arbetet med budgetarna för år 2017 i Danmark och sett hur det framskrider i praktiken. Processen med att samordna budgetarna börjar vanligtvis så att investeringsutgifterna i kommunernas första version av budgetarna överskrider ramarna i avtalet rejält medan verksamhetsutgifterna följer dem. Ur budgetsamordningen utkristalliserar sig en intressant förhandlingskonstellation, ett fångarnas dilemma: du först, jag sen. Kommunförbundet måste få alla kommuner att samarbeta för att uppnå målet.
Sanktionerna en följd av finanskrisen
Före år 2011 var budgetöverskridningar vanliga och i synnerhet det budgetavtal som följde på finanskrisen omintetgjordes efter att ha överskridits rejält. Det nuvarande sanktionssystemet togs i bruk till följd av detta och förändrade kommunernas ekonomiska beteende. Detta bevisas redan av det att man inte behövt tillgripa de nya sanktionerna en enda gång. Kommunerna har följt avtalen och Kommunförbundet har lyckats i sin uppgift som samordnare. Sanktionerna dras direkt från kommunernas statsandel på så vis att en utgiftsöverskridning på en miljard minskar kommunernas statsandel med en miljard.
Sanktionssystemet har lett till att det ekonomiska tänkandet har fått större spridning i kommunerna och attityderna förändrats. Numera granskas prislappen på tjänsterna noggrant och ingen vill bära hundhuvudet för sanktionerna. Detta har underlättat arbetet med att övervaka budgeten.
Ur statens perspektiv fungerar modellen, Kommunförbundet agerar medlare och vakthund genom att säkerställa att kommunerna följer avtalet. Å andra sidan skulle samordningen av de kommunala budgetarna aldrig lyckas utan Kommunförbundets insats. Då skulle det behövas någon annan styrningsmodell.
I den danska modellen baserader sig den skärpta ekonomiska styrningen inte på större organisationer utan på ändrade regler. Bara ansvaret för hälso- och sjukvården ligger på en överkommunal nivå, medan kommunen fortfarande har ansvaret för omkring hälften av uppgifterna inom den offentliga sektorn.
