Integrationsspråket är ett eget val
Lappträsk är en kommun i Östra Nyland, med mindre än 3 000 invånare. Knutpunkten Kapellby har riktig bykänsla. Bykänslan kan vara både på gott och ont, då kommunen nu ska inleda mottagandet av kvotflyktingar. Vi vet att det kan uppstå svårigheter för en utomstående att penetrera gemenskapen i ett tätt sammansvetsad befolkning. En glädjande stor del av kommuninvånarna har ändå på förhand erbjudit sin hjälp för att välkomna och integrera de två afghanska familjerna som flyttar hit i dagarna. Det är glädjande att många unga i gymnasieåldern har visat intresse för att ta med de nya kommuninvånarna på sina aktiviteter, eftersom nio barn och ungdomar i åldern fem till 21 flyttar hit.
Av kommuninvånarna är två tredjedelar finskspråkiga och en tredjedel svenskspråkig. I byn där familjerna kommer att bo, finns möjlighet till dagvård, förskola och lågstadium på bägge språken. Det är alltså genomförbart att ge familjerna möjlighet att välja barnens integrationsspråk.
Det är min övertygelse att föräldrar ska ha rätt att bestämma på vilket språk deras barn börjar i skolan, liksom de har rätt att bestämma om andra angelägenheter som rör deras barn, oavsett om de är finländare eller hitflyttade flyktingar. Att ovanför huvudet på dem bestämma det vi tror är bäst för dem, är att frånta dem deras agens. För att flyktingarna ska känna motivaton att ta ansvar över de många olika uppgifter som tillhör livet i Finland, är det nödvändigt att de har en känsla av att kunna påverka sitt eget liv.
Idag måndags (14.11) intervjuades kandidater till lärartjänsten för den förberedande klassen. Ett kompetenskrav i annonsen var att kunna undervisa både på svenska och finska, eftersom vi ännu inte vet vilket av språken föräldrarna väljer för sina barn. Ansökningar kom från kandidater som endast behärskar finska, de kallades också till intervju. Det är lätt att tänka att det är självklart att de väljer finska. Likaså tänker många kommuninvånare, som är vana att fungera enbart på finska, och för vilka det svenska språket har marginell betydelse i vardagen. Jag har genom att hävda flyktingfamiljernas rätt till att bestämma om angelägenheter som rör dem, försökt bryta den självklarhet med vilken många tycks anta att de ska slussas in i det finskspråkiga skolsystemet.
All heder till de båda lågstadieskolorna, som bägge står förberedda att ta emot nya elever efter jullovet. Inga klagomål har hörts på grund av den här osäkerhetsfaktorn, trots att skolorna på ganska kort varsel blir tvungna att ställa ett utrymme till förfogande för den nya lilla förberedande klassen. Lärarna kommer att få ta emot elever som behöver mer handledning på ett för dem nytt undervisningsspråk, i de ämnen där det går att integrera de nya eleverna från början. Eleverna kommer att få vänja sig vid de nya kompisarna i skolan. Det är spännande tider. Trots att flyktingarnas ankomst kräver vissa specialarrangemang, så är det ju inget nytt fenomen att det flyttar nya invånare till orten. Jag hoppas att den goda viljan till att främja integration som har synts hos invånarna, tar sig konkret uttryck genom att nya vänskapsband uppstår, att vi snart ser spelare med afghanska namn i den lokala fotbollsklubben, att praktik- och förhoppningsvis arbetsplatser ges till personer med flyktingbakgrund.
Jag har vänner som idag ångrar att de inte gavs möjlighet att välja svenska som integrationsspråk. Vilket språk familjerna än väljer för barnens skolgång, så kvarstår också möjligheten att lära sig det andra språket, på en ort med en levande tvåspråkighet i vardagslivet. De ska inte som vuxna säga: Vi gavs ingen möjlighet att välja.
