Grundtanken i den nya kommunallagen är att antalet fullmäktigeledamöter inte längre är kopplat till kommunens invånarantal. I stället kan varje kommun själv överväga hur stort fullmäktige som lämpar sig för den. Prövningsrätten begränsas endast av minimigränsen som fastställs enligt invånarantalet och som inte får underskridas. Lagen gör det möjligt att minska antalet platser i fullmäktige, låta antalet förbli oförändrat eller till och med utöka det.
Diskussionen som förs kring frågan i kommunerna har innehållit många synvinklar, såsom kommunens roll och förändrade uppgifter, tillgången på kandidater, arbetsbördan för fullmäktigeledamöterna samt hur olika befolkningsgrupper ska få sin röst hörd. Som motiveringar för att minska fullmäktiges storlek eller behålla den nuvarande storleken har framförts både demokratiaspekter och synvinklar som berör ledningen av kommunen. Demokratiaspekterna tippar vågskålen i riktning mot ett större antal ledamöter, medan färre fullmäktigeledamöter vore att föredra sett ur ett strategiskt ledarskapsperspektiv. De mer omfattande demokratiska drivkrafterna, såsom starkare demokrati och ökad användarcentrering, har däremot glömts bort i diskussionen.
Framtidens kommun är ett allt mer pluralistiskt samhälle. För att ett medborgarorienterat beslutsfattande ska fungera måste man värna om representativiteten. Frågan gäller inte bara hur effektivt man klubbar igenom beslut, utan framför allt att kommuninvånarna ska känna förtroende för den kommunala verksamheten. Att värna om och stärka förtroendekapitalet har blivit allt viktigare då otryggheten i vårt samhälle ökar. Utgår man från demokrati och samhällsanda närmar sig fullmäktiges roll ett invånarparlament. Därmed betonar framtidsbilden för fullmäktiges del formandet av den lokala viljan genom den offentliga debatt som förs i fullmäktige.
Samtidigt gäller det att minnas att fullmäktige är det högsta organet i kommunens strategiska ledning. Det finns bättre förutsättningar för ledamöterna att lyckas i denna uppgift om fullmäktige inte utgör en stor grupp. Ju större gruppen är, desto svårare är det att nå samförstånd kring strategiska målsättningar, gemensamma linjer och mål. Av erfarenhet vet vi att en stor grupp ofta agerar mer överraskande än en liten eller medelstor grupp. Den har också svårt att hålla sig till nuet, utan rör sig i det förgångna och i framtiden.
Kommunerna är de främsta experterna på vad som är ett lämpligt antal fullmäktigeledamöter. Detta påverkas också av den besluts-, ledarskaps- och verksamhetskultur som råder i kommunen. Jag hoppas ändå att saken inte kommer att behandlas endast som en lösryckt fråga om antalet ledamöter. Det är bra att på samma gång diskutera fullmäktiges roll och hur förändringar i verksamhetsmiljön påverkar fullmäktiges arbete. Eftersom kommunal självstyrelse är kommuninvånarnas självstyrelse är det också på sin plats med en omfattande invånardiskussion innan beslutet fattas. Vilka synvinklar betonar du när din kommun fattar beslut om antalet fullmäktigeledamöter?
Kaija Majoinen
forsknings- och utvecklingsdirektör
