På spaning efter självstyrelse för landskapen i Finland

I framtiden ska 18 landskap med självstyrelse trygga social- och hälsovårdstjänsterna i Finland.

Landskapen utvecklas till demokratiskt, administrativt, ekonomiskt och professionellt starka organisationer som i snitt är betydligt större än en kommun.

Då kan man tycka att landskapen borde ha en minst lika stark självstyrelse som kommunerna. Det förefaller som om landskapens självstyrelse kommer att bli betydligt svagare än den kommunala.

Regeringen eftersträvar sann självstyrelse för landskapen. Den har också stakat ut att det är staten som ska styra organiseringen av social- och hälsovården i landskapen. Hur ser den självstyrelse för starka landskap ut som styrs med strama statliga tyglar?

Kommunal självstyrelse innebär folkvalda fullmäktigen, beskattningsrätt, allmän kompetens, rätt att besluta om förvaltningen, samt att finansieringsprincipen som tryggar de ekonomiska förutsättningarna för skötseln av lagstadgade uppgifter fungerar och att staten inte ingriper i det kommunala beslutsfattandet.

Kommunerna kan tilldelas nya uppgifter och skyldigheter eller fråntas sådana enbart genom lag. Kommunerna är juridiska personer med rätt att ingå avtal, bland annat ta upp lån för att täcka utgifter.

Regeringen har stakat ut att landskapen åtminstone inte i början av sin verksamhet kommer att ha beskattningsrätt. Därför blir finansieringsprincipen synnerligen viktig för landskapen, eftersom de kommer att vara helt beroende av statlig finansiering. Sannolikt införs begränsningar i landskapens allmänna kompetens och rätt att ingå avtal.

Om all finansiering kommer från staten, begränsas landskapens rätt att göra ekonomiska utfästelser, såsom att ta upp lån. Staten styr omfattande investeringar. Landskapet skulle ha rätt att besluta om användningen av den statsfinansiering som beviljats, men spelrummet blir litet på grund av att 3 miljarder ska sparas inom social- och hälsovården. Landskapen blir sannolikt bundna till de tjänster som deras egna gemensamma in-house-bolag erbjuder när det gäller fastighetsförvaltning, upphandling, ekonomi- och personalförvaltning samt informationsförvaltning.

Det är en stor fråga i hur stor utsträckning landskapen kommer att ha rätt att besluta om hur de tjänster som de organiserar ska produceras samt om antalet sjukhus och det övriga servicenätet.

Det kommer att lagstiftas om landskapets uppgiftshelhet, men enskilda landskaps uppgifter bestäms antagligen i flera avseenden genom beslut av statsrådet när tjänster koncentreras till vissa landskap och när arbetsfördelningen mellan landskapen slås fast i övrigt.

Statsrådet förefaller att få omfattande rättigheter att ingripa i landskapens beslutsfattande där statsrådet anser att de mål för verksamheten och ekonomin som ställts upp för vård- och regionförvaltningsreformen annars inte uppfylls. Självstyrelse innebär i synnerhet självständighet i förhållande till staten. På goda grunder kan man misstänka att de kommande landskapens självstyrelse inte är sann.

En fungerande självstyrelse kräver att den operativa och den strategiska styrningen skiljs åt.

Självstyrande organisationer har hittills stått för en decentraliserad beslutanderätt. Nu ser det ut som om landskapen kommer att bli redskap för en stark centraliserad statlig styrning. En decentraliserad förvaltning har motiverats med möjligheten att öka den ekonomiska effektiviteten, produktiviteten och genomslagskraften. Samma argument används nu för att motivera en centraliserad förvaltning.

Hur kan man finna en tolkning mellan självstyrelse och en stark statlig styrning? De självstyrande områdena bör få besluta hur deras uppgifter sköts utom när det gäller ärenden där statlig styrning är nödvändig med tanke på dämpade kostnader, tillgången till en tryggad service samt en förnuftig arbetsfördelning mellan landskapen.

Den statliga styrningen bör koncentrera sig på dessa få strategiska frågor. Besluten i operativa ärenden som gäller service och kräver yrkeskunskap och regional kännedom ska överlåtas åt landskapen.

En sådan tolkning gör det möjligt att samordna självstyrelse och statlig styrning. Styrkan i statlig styrning ligger däri att statsrådet och ministerierna beslutar om strategiska ärenden som verkligen kräver riksomfattande styrning. Om självstyrelse definieras för snävt ifrågasätts legitimiteten i landskapsdemokratin innan denna ens har kommit igång.

Arto Sulonens kolumn publicerades i Aamulehti 18.4.2016