Mitt grekiska drama
Om du bor utomlands finns det stunder när du saknar ditt eget språk, omgivningen är full av andra språk. Ditt öra vill höra finlandssvenska. Du längtar efter att kunna uttrycka dej totalt och med grepp om orden.
Därför är det en välsignelse att kunna beställa böcker över nätet och via vänner få dem skickade till din egen postlåda. Portot kan bli högt, men reapriserna kompenserar något.
I den senast leveransen finns En ung naken kvinna, Mitt grekiska drama av Arja Saijonmaa. Boken berättar om hennes omtumlande möte med Mikis Theodorakis. Allt började den 16 november 1970 i Helsingfors, i Gamla Studenthusets festsal. Mikis kliver upp på scenen där Arja sjunger, en jättelik passionerad grek som har förlorat allt, sitt land, sin identitet. En flykting från generalernas och juntans Grekland. Han ber henne följa med på turne, hon får två dagar på sig att packa och avsluta sitt finländska liv, åtminstone temporärt.
Boken är en resa in i musikens innersta väsen, i skapandet, i främlingskap, i flyktingliv. Nu mera aktuell än någonsin. Och boken bygger broar till det europeiska konglomeratet av språk, nationaliteter och främmande liv.
Arja kämpar med språket, den svåra grekiskan, många av Mikis sånger har sitt ursprung i stora grekiska poeters verk. Seferis, Ritsos, Anagnostakis, men också andra poeters arbeten som Federico García Lorca.
Men lyssna på detta ur Sång om frihet, Kaimos.
Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner
Det finns en strand i varje själ
Under sin turne med Mikis orkester sjunger Arja sången om frihet, privat efter en konsert. Och alla musikerna försjunker i sin egen värld, sin längtan efter hemlandet, Hellas. Flyktingens ständiga sorg. Alla orkestermedlemmar är exilgreker. De ser för sitt inre det som behövs för att orka och överleva.
Sven-Bertil Taube tolkar för övrigt väldigt vackert Kaimos på svenska.
Arjas bok väcker starka känslor i mig för hon identifierar rotlösheten hos människor som förlorat, människor på flykt.
Den vardag som jag mött på Kos ända sedan jag kom hit i oktober 2014. De gråtande barnen, dem vi idag ser bakom stängsel i Kroatien. De många gummibåtarna på Lesvos stränder.
Och här på Kos stannar trafiken av på Makrigiannigatan en dag. Jag sitter på en gjutjärnbänk utanför en Chaharioplastio (butik för bröd och bakverk) och dricker vatten. Vad händer?
En lång, lång karavan med poliser, soldatfordon, traktorer fraktar de s.k. Hot Spot husen vidare mot Pili, en by i sluttningen på berget Dikeos. Husen är vita rektanglar med dörr på långsidan och ett fönster på vardera sidan om dörren. Skinande vita elementhus. Karavanen hasar sig fram. Många greker tar fram telefonen och tar ett par bilder.
Och om du vill ditt väl förstå
Och vara fri när molnen går
Så bygg en värld, en värld att leva i
Nu gäller det ditt liv, ditt eget liv
Kaimos sjungs bland annat på begravningar i Sverige.
I mitt huvud drar en tanke snabbt förbi. Hur många liv har offrats på Egeiska havet under min tid här? Mörkertalet kan vara stort. Och att flyktingarna, också syrierna blir fösta tillbaka till den turkiska kusten löser inte problemet.
De interneras på polisstationen och för de 3 miljarder euro Turkiet fått av EU, en miljard per år, förflyttas de tillbaka till utgångspunkten utanför Europa.
Det väcker så mycket vrede och sorg i mig att jag knappast kan andas. De flyktingar som finns på Kos interneras någonstans. Hot Spot husen kan inte tas i bruk ännu, för det är oklarheter med elektriciteten. Det är nämligen så att borgmästaren Kyritsis bror är chef på elverket. Och Kos borgmästare Kyritsis har hela tiden slutit sina ögon för flyktingarna. Han tänker bara på öns huvudnäring, turismen. Tänker som en tavernaägare när han ser turister.
– Där kommer 20 euro i inkomster.
Så borde vi sjunga med Mikis Theodorakis ord:
Kampen skall fortsätta!
Kämpa kamrater!
Dom som höjde hoppets fackla
Dödades först.
Mikis Theodorakis fyllde för övrig nyligen 90 år, och hyllningarna haglade. Med lika lurvigt hår som tidigare, men numera snövitt.
