M för både XS och XXXL?
Den så kallade landskapsreformen med vårdreformen som kärna är som känt ett enda virrvarr. Ett särskilt stort virrvarr är den i det som en gång var Nylands län, där vi inte ens med säkerhet kan veta vilket området blir. Eller områdena.
Det vi vet är bara att regeringen planerar 18 självstyrelseområden, som nu ska kallas landskap, och 15 områden för hälso-, sjuk- och socialvården, av vilka bara 12 ska ha s.k. full jourverksamhet. Vi vet också att regeringen inte precis har tänkt sig att skillnaden mellan siffrorna 18, 15 och 12 ska få sin förklaring i Nyland, utan det är de allra minsta landskapen såsom Kajanaland och Mellersta Österbotten som ska samsas med andra landskap i gemensamma vårdområden.
Det betyder att regeringen har tänkt sig att hela det gamla Nyland med sina drygt 1,6 miljoner invånare ska utgöra ett enda, odelat landskap som samtidigt är ett enda vårdområde för både specialist- och bassjukvården och dessutom all socialvård. De två näststörsta landskapen Birkaland kring Tammerfors och Egentliga Finland kring Åbo skulle ha cirka en halv miljon invånare var, och sedan skulle det finnas några landskap med t.o.m. klart under hundratusen invånare.
Det är alltså väldigt olika stora områden som alla skulle pressas in i en och samma uniform, som ska passa alla. M ska passa allt från XS till XXXL.
I Nyland har vi redan för specialistvården Helsingfors och Nylands Sjukvårdsdistrikt (HNS, fi. HUS), som fungerar väl – mätt i både vårdresultat, effektivitet och ekonomi. Men regeringen tycks alltså anse att en organisation med den geografiska bredden också vore bäst inte bara på att ansvara för och producera hälsocentralstjänsterna i Raseborg, Esbo och Lovisa, utan också på att sköta t.ex. rusvården i Hangö, barnskyddet i Helsingfors och äldreomsorgen i Lappträsk. Det tror jag inte.
Helsingfors stad har därför föreslagit två ”landskap” i vårt forna län: ett bestående av Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda, och ett annat bestående av det övriga Nyland. Alltjämt skulle det förra ha långt över en miljon invånare, medan det andra skulle vara närmare medelstorleken för övriga landskap. Geografiskt skulle det senare förstås vara illa splittrat, men till sin befolknings-, närings-och infrastruktur skulle bägge vara rätt homogena.
Det ryktas om att regeringen kunde tänka sig att dela upp Nyland om huvudstadsregionens städer kunde enas om en modell för sin egen del. Men tror någon att det låter sig göras?
Esbo skulle tydligen hellre se ett västligt område med – måste det sägas ut – sig själv som ledande ort. Helsingfors skulle i den modellen vara ett eget område, alltjämt med sina över 600 000 invånare landets största. Och då skulle väl Vanda bli centralort för ett östligt område. Ett ”prejudikat” på en sådan tredelning med dessa tre centralorter finns redan åtminstone i form av polisdistrikten.
Och så har eviga utredningsmannen Lauri Tarasti kastat fram att Helsingfors, Esbo och Vanda egentligen borde utgöra varsitt ”landskap”, och rimligen i så fall hela det övriga Nyland ett. I så fall skulle vi ha fyra områden i Nyland.
Det är svårt att säga vad som vore bäst från svensk synpunkt sett, för det finns argument i olika riktningar. Den största ”kritiska massan” av svenskspråkiga skulle förstås finnas i ett odelat landskap. Tryggad skulle svenskans ställning rimligen också vara vid en tudelning, och i Tarastis modell. Sämst från svensk synpunkt sett kunde en tredelning vara, då svenskans ställning vore relativt svag i det östra området.
Till bilden hör ytterligare att vi i huvudstadsregionen redan har ett fungerande samarbete kring trafikpolitiken och kollektivtrafiken, Helsingfors Regiontrafik (HRT, fi. HSL), som nyligen utvidgats till Kyrkslätt och Sibbo och väntas expandera ytterligare. Likaså har vi redan i Helsingforsregionens miljötjänster (HRM, fi. HSY) ett gott samarbete för vatten, avloppsvatten och avfallshantering. Varför slå sönder det som fungerar, då man söker andra uppgifter för de nya ”landskapen” än vården?
Dessvärre verkar det vara för sent att låta socialvården, och helst också bashälsovården, förbli ett ansvar för kommunerna – i stora kommuner lokalt och för de mindres del i ett regionalt samarbete. Det hade ändå varit att föredra.
Och troligen spelar det ändå ingen roll hur vi resonerar i Nyland. Regeringen kommer i sin stora visdom och över våra huvuden att besluta vad som är bäst för oss. Oberoende av om det är klokt eller inte. Jag är illa rädd för att klokskapen inte kommer att segra.
