Kan vi följa Sveriges vårdmodell?
Valfriheten inom social- och hälsovården kommer att innebära en revolutionerande och radikal förändring jämfört med det som vi är vana med i dag. Den offentliga och den privata vården likställs och det blir kunden eller patienten som genom sitt val avgör vilka vårdproducenter som får finansiering, dvs. vem som vinner och vem som försvinner. Som kund betalar du alltid samma pris för vården och du tar med dig samhällets finansiering till den producent du väljer. Ifall du är en listad eller auktoriserad producent så är det ingen skillnad om du är offentlig, privat eller verksam på tredje sektorn.
Vi kommer att få se stora förändringar i vården i synnerhet i stadsregionerna – ifall människorna med sina val så vill. Bland annat det här framkommer i denmellanrapport som professor Mats Brommels presenterat. Brommels har utrett valfriheten på uppdrag av regeringen och projektchefen Tuomas Pöysti.
I Kommuntorgets podcast analyserar Brommels valfriheten och han tror att den kommer att medföra att vi kommer att få en bättre service i framtiden. Brommels som har bott i Stockholm i flera år jobbar som professor på Karolinska Institutet. I podcasten berättar han om varför han tror på valfriheten och om hur den kunde förverkligas i Finland.
I Sverige infördes valfriheten av den förra högerregeringen under ledning avFredrik Reinfeldt. Reinfeldt berättade om sitt arbete på kommunernas finansieringsforum i februari. Det är skäl att notera att den nuvarande socialdemokratiska regeringen kunde ha rivit upp valfriheten, men har valt att inte göra det. Orsaken är sannolikt att befolkningen har varit nöjd. Utvärderingar visar att människorna vill välja själva och att det lett till att utbudet på tjänster har ökat.
Vi i Finland har i dag en viss valfrihet i den offentliga vården. Vi kan välja både hälsovårdscentral och förlossningssjukhus. Men valfriheten gäller inte socialvården eller det privata. Om vi väljer privat så betalar vi från egen ficka.
Den största ojämlikhetsfaktorn i Finland är väl ändå den, att de som arbetar har tillgång till en privat arbetshälsovård som fungerar snabbt och under de flesta tiderna på dygnet, medan de som inte arbetar – bland annat barn och åldringar – bara har kommunens hälsovårdscentral med tidvis långa köer att gå till.
Min uppfattning är att Brommels budskap innebär goda nyheter förutsatt att man kan skapa ett öppet kvalitetssystem i hela landet.
En av de viktigaste frågorna för valfriheten är hur man mäter kvalitet. Ett sådant kvalitetssystem finns inte i Finland i dag.
Och för att kunna välja måste du ju kunna jämföra producenternas resultat med varandra. I Sverige har vår systerorganisation SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, under flera år tillsammans med kommunerna utarbetat ett jämförande och öppet kvalitetssystem som kallas ”Öppna jämförelser”. Vi behöver snabbt ett likadant system, ifall vi ska lyckas med valfriheten.
En annan viktig aspekt på valfrihetssystemet är vårdproducenternas informationsskyldighet. I framtiden måste vårdproducenterna berätta om sig själva och vad de är bra på och de måste framförallt beskriva och öppna upp sina vårdresultat. Det gäller alla. Detta är en helt ny kultur också för det offentliga. Och nu talar vi inte om en välformulerad reklamtext utan om personalens kompentens, om vårdens resultat och om prissättningen. I bästa fall kan den här informationen – särskilt i huvudstadsregionen – leda till att vi får en bättre service också på svenska eller andra språk.
Men kommer producenten att vilja rapportera om annat än det rosiga? Kommer de att informera om patientolyckor eller om att vinsten i företaget har åkt till ett skatteparadis på Caymanöarna?
Frågan om vinster i välfärden har debatterats hett i Sverige där det också visat sig – precis som hos oss – att stora multinationella vårdbolag för vinsterna ut ur landet. Den svenska socialdemokratiska regeringens utredare har besökt oss på Kommunförbundet för att diskutera hur man undvika detta.
I ett färskt EU-direktiv försöker man få bukt på problemet, skriver Henrik Rainio i sin blogg. Direktivet ska innehålla rättsligt bindande åtgärder såsom begränsningar i ränteavdragsrätten. Kommissionen har uppskattat att EU-länderna varje år går miste om cirka 1 000 miljarder euro på grund av skatteflykt.
Ytterligare en aspekt är valfriheten i socialvården. Ju mera vi närmar oss processer och beslut som är direkt myndighetsutövning, desto mindre måste valfriheten vara. Valfrihet inom till exempel barnskyddsärenden låter inte som de enklaste att genomföra. Däremot kan säkert valfrihet tillämpas i hemvården eller på äldreboenden. Men hur ska integrationen av social- och hälsovården, som är en av reformens viktigaste mål, kunna genomföras i en situation då valfrihet råder? Integrationen kommer redan i sig att vara svår att genomföra eftersom socialvården och hälsovården representerar olika kulturer, med olika sätt att arbeta och med en personal med olika kompetenser och utbildning.
Det är intressanta tider vi lever i. Vi vet att regeringen har sagt att man via social- och hälsovårdsreformen ska spara tre miljarder euro. Men ännu har vi inte sett några ekonomiska konsekvensanalyser eller fått svar på frågan om hur landskapens service ska finansieras. De flesta bedömare tror inte att man kommer att spara tre miljarder och många anser att det är omöjligt att efteråt utvärdera sparmålet.
Den som lever får se.
