Lama ankor, panikshoppare eller statsmän?

Om allt varit normalt hade det varit kommunalval i oktober 2016. I samband med att den nya kommunallagen godkändes flyttades valet fram med ett drygt halvår, till april 2017. De sittande fullmäktigeledamöternas mandatperiod förlängdes automatiskt. Det fanns två orsaker till förändringen: Att etablera april som valmånad och att se till att de nya fullmäktigeledamöterna kommer åt att använda sitt viktigaste styrmedel, budgeten.

Nu tyder mycket på att kommunalvalet kommer att flyttas en gång till. Riksdagspartiernas partisekreterare, som kommit överens om ramarna för det nya landskapsvalet, föreslog i början av februari att kommunalvalet flyttas till oktober 2017 för att det ska vara möjligt att hålla kommun- och landskapsfullmäktigeval på samma gång.

Det sistnämnda är i och för sig vettigt och logiskt. Kommunal- och landskapsvalen hör innehållsmässigt ihop. Ökar antalet val och valkampanjer kommer både väljarna och partierna att tröttna. Det finns en mental beredskap bland allmänheten och beslutsfattarna att hålla flera val samtidigt. I en beslutsfattarundersökning[1] som genomfördes i 42 kommuner hösten 2015 ansåg 45 procent av fullmäktige-, styrelse- och nämndledamöterna att det är OK att kombinera kommunal- och riksdagsval, en fråga som den nationella politiska eliten ännu inte lyft upp på agendan. Att kombinera kommunal- och landskapsval känns förmodligen ännu mer OK.

Däremot är det värt att fundera på vilka problem som kan uppstå när kommunfullmäktiges mandatperiod förlängs med ett år utan nyval.

För det första: Med tanke på de demokratiska spelreglerna är det bra att både medborgare, förtroendevalda och politiska partier vet när det är val. Det är därför ett absolut krav att kalenderdansen blir en engångsföreteelse.

För det andra: Kommunalvalet är egentligen inte ett val, utan 297 olika lokala val, som i vårt system hålls på samma dag. De lokala fullmäktigeförsamlingarnas arbetsvillkor varierar betydligt från en kommun till en annan. I synnerhet i kommuner där det politiska diskussionsklimatet varit dåligt under mandatperioden, kan ett års ofrivillig förlängning ytterligare försämra arbetsvillkoren för politikerna.

Det kräver mycket av alla de fullmäktigeledamöter som får sitta kvar ett år extra att upprätthålla respekten för det kommunala beslutsfattandet och att hålla kvar energin i beslutsfattandet. År 2017 blir hur som helst inget normalt år. Kommunernas uppgifter förändras. De nya beslutsfattarna kommer att agera i en helt annan miljö än de sittande.

Enligt litteraturen finns det två ytterlighetsbeteenden som kan inträda när politiska beslutsfattare tvingas agera i ett läge där man vet att en stor förändring väntar. I det ena diket lurar den lama ankan, eller en passivitet i beslutsfattande som kommer sig av att man vet att någon annan snart tar makten. Bakom ett annat hörn står panikshopparen, som är angelägen att fatta investeringsbeslut och bränna kommunens pengar innan någon annan gör det.  Ingetdera beteendet är önskvärt med tanke på helheten. Det är därför att hoppas att fullmäktigeförsamlingarna använder det extra året för att agera statsmannamässigt: inte med tanke på nästa val, utan med tanke på framtiden.

[1] Beslutsfattarundersökningen genomfördes inom forskningsprogrammet ARTTU2 i samarbete mellan Åbo Akademi och Finlands Kommunförbund. Sammanlagt 1578 politiker och tjänstemän besvarade enkäten.