Pojkband och flickkultur
Sommaren är här och konserter och festivaler med den. Att gå på pojkbandskonsert uppfattas kanske inte som det mest statusfyllda. Senaste årens pojkband ses i många fall som kommersiella produkter av musikindustrin och talangprogram på TV. Även om jag själv är förtjust i indiemusik är jag inte övertygad om att det är där skon klämmer när näsan rynkas. Det finns många indieband som blivit kommersiella. Få musiker sysslar i längden med sådant som inte är kommersiellt alls. Det offentliga och fonder kan inte sysselsätta alla som vill bli musiker. Och vi lever nu en gång för alla i en marknadsekonomi. Vad som är bra musik tänker jag inte gå in på här. Dels kan jag inte, dels är jag övertygad om att det är smaksak.
Lyckliga fans på stora skärmen på One Directions konsert på Olympiastadion 27.6.
Jag är emellertid rädd för att det som intresserar unga flickor automatiskt kommer längre ned på statusskalan, och där har vi orsaken till pojkbandens låga status. Jag deltog själv som vuxen ledsagare i One Directions konsert på Olympiastadion i lördags och hade dumt nog väntat mig hysteriska, skrikiga flickor som trängs och svartsjukt armbågar sig fram i publikhavet. Publiken skrek nog, sjöng med, hoppade och dansade. Och kanske är det fånigt att svärma för killar på scen som man ändå bara kan vara förtjust i på avstånd. Men eftersom det finns så mycket värre inslag i ungdomskulturen, orkar jag inte bli särskilt upprörd över en sådan sak. Vi lever i en tid av främlingsfientlighet och det finns alltför mycket hårdhet och våldsinslag i nyheter, i spel, i filmer. Också i Finland finns det unga som är så illusionslösa att de låter sig värvas av terroristgrupper. På stadion i går såg jag inget armbågande, ingen alkohol, ingen som var aggressiv, jag såg däremot väldigt mycket hjälpsamhet. Publikhavet fylldes av blommor, av regnbågsflaggor och av kärleksbudskap på de mest innovativa sätt, tack vare mycket välorganiserade fans som ville skapa en riktigt fin för att inte säga kärleksfull och god stämning. Unga flickor, som kommer att kunna åstadkomma mycket ännu i sina liv med hjälp av det de övar upp i sin nördighet inför pojkband.
Fansen hade kommit överens om att de viftar med blommor vid en viss sång. Flowerpower!
Jag är full av respekt för det de unga flickorna gör. Om man är så där engagerad i någonting kan man få mycket gjort här i världen. Något för oss som jobbar med unga att ta fasta på. Till min glädje saknades det inte män eller pojkar i publiken heller och de verkade inte vantrivas.
En riktigt glad och kärleksfull sommar!
Heidi
