Efternamn i nöd och lust

Hör du, kvinnliga läsare, till dem som tog din mans efternamn för att värna om traditionerna, ”för så har man ju alltid gjort”? Då är du inte ensam – så tänker många par när de funderar kring familjens efternamn. Men denna uppfattning är inte helt korrekt. Det var först i äktenskapslagen 1929 som kvinnan blev tvungen att ta mannens efternamn, men detta krav togs av jämställdhetsskäl bort i namnlagen 1985. Det juridiska kravet att hustrun skulle bära mannens efternamn fanns alltså bara i 56 år. Men det satte djupa spår.

År 2012 tog fortfarande 66 procent av kvinnorna mannens efternamn som sådant och knappt 7 procent fogade mannens efternamn till sitt eget. Endast 1,6 procent av de gifta männen tog hustruns efternamn som sitt.

År 2012 tog fortfarande 66 procent av kvinnorna mannens efternamn som sådant och knappt 7 procent fogade mannens efternamn till sitt eget.

Bruket av efternamn är på svenskt håll i Finland relativt sett ungt. Ännu på 1500-talet omtalades man i västra Finland med enbart förnamn och patronymikon (det vill säga faderns namn + -son/- dotter). Namnet på den gård där man bodde användes i tillägg som ett binamn för att precisera vem man var (till exempel Ines Karl-Gustavsdotter [från gården] Skrattnäs). Fasta släktnamn började sprida sig på 1600-talet, först bland adeln, och så småningom bland präster och borgare. På den tiden behöll vanligen kvinnorna sin egen släkts namn även när de hade gift sig. Först på 1800-talet blev det mer allmänt att kvinnorna tog männens namn i äktenskapet, ett bruk som då var vanligast bland borgarna.

Men bara för hundra år sedan hade till exempel folk på landsbygden inte nödvändigtvis något efternamn alls. På landsbygden i Österbotten användes ofta gårdsnamnet som ett slags efternamn, för att precisera vem man var, och flyttade mannen in i hustruns barndomshem använde han den gårdens namn som sitt. Det var först i och med namnlagen 1921 som alla finländare ålades att ha ett efternamn. Kom man inte med egna förslag var det prästen som bestämde vad man skulle heta.

Enligt nuvarande namnlag ska alla finländareha ett efternamn. I äktenskapet kan man välja att båda makarna behåller de efternamn de hade innan giftermålet eller att den ena parten tar den andras efternamn, endera som sådant eller fogat till det egna efternamnet. I det senare fallet får deras barn samma efternamn som föräldrarna har gemensamt. Dubbelnamnen går inte i arv till barnen. Om mamman och pappan har olika efternamn väljer man ett av dem för barnen, men alla helsyskon ska i regel bära samma efternamn. Även sambor med gemensamma barn kan i dag vid magistraten ansöka om att få bära gemensamt efternamn, liksom de som lever i registrerat partnerskap.

En annan möjlighet är att makarna tar ettnytt, gemensamt efternamn. I någondera släkten kan det finnas ett namn som tilltalar bägge, eller så kan de skapa ett helt nytt namn. Kraven på ett nyskapat namn är att det inte redan får vara i bruk som efternamn i Finland, det får inte heller användas som förnamn och det måste följa modern rättstavning och passa samman med de efternamnstyper som redan används.

Publicerad i Fikt 4/2014.