Sara Sundell: Många finländska daghem har jämställdhetsarbetet ogjort
Kommunerna måste tänka på hur daghemspersonalen kan stödjas i jämställdhetsarbetet, säger sakkunnig.
Jämställdhetsarbetet inom småbarnspedagogiken i Finland är fortfarande sporadiskt och finns främst på projektnivå. Det säger Sara Sundell, sakkunnig på Folkhälsan.
Sundell och forskaren Nea Alasaari, på Kvinnosakförbundet Unionen, står bakom rapporten ”Ändra föreställningar och bryt traditioner. Kön och jämställdhet i småbarnspedagogiken i Norden”, en utredning som beställts av Nordiska ministerrådet.
Positivt för Finlands del, i en jämförelse med övriga nordiska länder, är att jämställdheten är fast förankrad i lagstiftningen. En obligatorisk jämställdhetsplan för småbarnspedagogiken saknas, men en sådan är att vänta.
Däremot så saknas ett utbrett jämställdhetsarbete. I Finland är de stora aktörerna just Kvinnosaksförbundet, på finskt håll, och Folkhälsan. Förbundet, som utbildar och tar fram material, är dock beroende av extern finansiering och jobbar med enskilda daghem. Folkhälsan, å sin sida, jobbar med sina egna daghem och utbildar personal på den kommunala sidan, men i vilken utsträckning beror på kommunernas och daghemmens intresse för jämställdhetsfrågor.
Lagstiftning, läroplaner och styrdokument – som definierar jämställdhet och förklarar vad arbetet går ut på – underlättar det praktiska arbetet i daghemmen, säger Sundell.
– Men det behövs en kontinuerlig och integrerad verksamhet. Projekt kan ge goda resultat, men när de avslutas tenderar arbetet att rinna ut i sanden. Det behövs en styrning uppifrån, annars förverkligas arbetet bara i daghem där det finns personal som brinner för det.
En jämställdhetsplan kan genomsyra hela verksamheten på ett daghem, men det krävs också resurser, fortsätter Sundell. Ett sätt att förverkliga planerna är att genomföra utbildningar för hela personalen, inte bara för de som är intresserade. Också daghemsbarnen och deras föräldrar ska involveras, via diskussioner.
I Sveriges och Norges kommuner finns modelldaghem som systematiskt jobbar med jämställdhetsfrågor. Andra daghem kan sedan lära sig av dessa.
Sundell säger att resursfrågan kan bli en utmaning för de finländska kommunerna när den obligatoriska jämställdhetsplanen blir av.
– Kommunerna måste i god tid tänka på hur de kan stödja personalen, så att kraven inte blir för svåra att möta.
Inte ett extra arbete
Jämställdhet på daghem, eller frånvaron av den, tar sig uttryck till exempel genom hur barn bemöts – hur personalen talar med och om dem. Det handlar också hurdana lekar som får ta utrymme och om hurdan litteratur som används i undervisningen.
I korthet handlar det om att få syn på normer, genom ett normkritiskt perspektiv, och om att ändra på dem så att verksamheten blir mer inkluderande och jämställd.
Daghemspersonal som går på jämställdhetsutbildningar säger ofta att de trodde sig vara jämställda innan de gick utbildningen, säger Sundell och hänvisar till ett projekt på Åland.
– I mitten av utbildningen sa personalen att den var mindre jämställd än när utbildningen inleddes. Man gav också den egna genusmedvetenheten ett lägre betyg. Det här visar på att genom kunskap och erfarenhet blir man medveten om när man tillskriver ett barn en könsidentitet och när man inte gör det.
Det här, att köna barn, har ett negativt utfall både för pojkar och flickor. I utredningen nämns en dansk rapport som visade att daghemspersonal höll pojkar i famnen mera sällan än flickor. Uppfattningar om hur pojkar och flickor är olika kan leda till att de behandlas olika, vilket kan få följder senare i livet, säger Sundell.
Det gäller också att se skillnader inom grupperna, på individnivå. Därtill finns det barn som inte identifierar sig som pojke eller flicka eller som har en annan könsidentitet än den de fått vid födseln. Arbetet med att komma bort från en stereotyp könsuppfattning gynnar också dessa barn, säger Sundell.
– När barn leker tillsammans utan att tänka på kön är möjligheten att ska vänskapsband större. Om personalen uttryckligen talar om pojkar och flickor finns risk för gruppbildning, att de leker på var sitt håll. Därför väljer personal att tala om ”kompisar” eller använda barnens tilltalsnamn.
Sundells budskap till kommunerna är att jämställdhetsarbetet inte är något som kan skötas med vänster hand. Men jämställdhetsarbetet är inte heller på bekostnad av annat arbete, snarare tvärtom.
– När jämställdheten integrerats med den andra verksamheten ger den nya perspektiv, eftersom den går hand i hand med värderingar som småbarnspedagogiken har. Då är det inget extra arbete utan med i den pedagogiska verkligheten hela tiden.
Rapportens rubrik signalerar att daghemspersonal också måste jobba med sina egna nedärvda attityder. Traditioner på daghem, till exempel vilka sånger som sjungs under en julfest, kan handla mera om vad personalen vill än vad som barnen vill.
– Ibland är traditioner inte så viktiga för barnen och kan slopas, och på så sätt kan daghemmet bli mer inkluderande.
Så gjordes utredningen
- Sundell och Alasaari tittade på lagstiftning, styrdokument och läroplaner i de nordiska länderna, och på annan forskning som gjorts.
- Sundell koncentrerade sig på det praktiska arbetet, på daghem och i kommuner. Intervjuer gjordes på distans, på grund av coranarestriktioner.
- Fokus var på jämställdhet ur ett könsperspektiv och tidsspannet 10 år, från 2010 framåt.
