Essä: Vad händer när diktatorer, frihetskämpar och välförsedda formar skolan?

Det som behövs mer i våra skolor är tid, skriver Birgit Schaffar-Kronqvist. Tid för att låta nya färdigheter och insikter mogna och tillräckligt med möjligheter att lära sig nya metoder och teknologier.
Det som behövs mer i våra skolor är tid, skriver Birgit Schaffar-Kronqvist. Tid för att låta nya färdigheter och insikter mogna och tillräckligt med möjligheter att lära sig nya metoder och teknologier. (Sebastian Dahlström)
17.9.2020

Ibland sägs det att framtiden är så oviss och öppen att man knappt vet vad man ska satsa på i skolan. Det finns så mycket ny kunskap och så många erfarenheter, hur ska vi veta vad som behövs i morgon? Och efter erfarenheterna med corona, behöver vi alls skolor klassrum längre? frågar Birgit Schaffar-Kronqvist, universitetslektor i allmän didaktik vid Helsingfors universitet.

 Man kunde säga att upplevelsen om framtidens ovisshet är pedagogikens vagga. Om vi hade en klar idé om framtiden, om vi till exempel hade så pass mycket big data för noggranna prognoser, då behövde vi inte undra och det skulle räcka med en effektiv undervisningsteknik för att leda den nya generationen in till sina liv och till sina sociala platser.

När jag diskuterar denna fråga med blivande lärare brukar jag be dem fundera på olika scenarier.

En grupp har som uppdrag att föreställa sig vara diktatorer som just har tagit över sitt land. Gruppen ska nu bygga upp ett utbildningssystem. ”Vad skulle ni göra helt konkret? Vilka ämnen är viktiga i skolan? Hur ser skolbyggnaden ut, vilka metoder ska användas i undervisningen? Hur skulle ni utbilda lärare för att säkra de rätta ideologiska värderingarnas förmedling till nästa generation och med vilka andra samhälleliga institutioner samarbetar ni?”

Efter att den första chocken över att ha blivit tilldelad en sådan roll har lagt sig, tar ”diktatorgruppen” ofta an sig uppgiften med – får jag säga det? – mycket skratt och entusiasm. Diktaturer styrs av några enkla regler: man rättfärdigar ideologin genom att påstå dess överlägsenhet över alla andra länder och samhällsskick. Det gör att man både vill (och måste) klara sig själv så långt som möjligt. Man har begränsat samarbete med andra länder. Satsningar på främmande språk är inte nödvändiga och reduceras till det minsta möjliga. Istället satsar man på naturvetenskap, teknik och matematik, eftersom man är beroende av egna innovationer. Gymnastiken är viktig, och överlag kroppslig-militär styrka och straff, även som undervisningsmetod. Man undviker alla ämnen där man lär sig tänka (historia, samhällslära, filosofi) och egna uttryckssätt (bild, musik, litteratur etc.).

Det viktigaste är att lära sig tänka, lyssna och samtala med varandra.

De andra grupperna får en liknande uppgift. En grupp ska föreställa sig att den är en del av en frihetsrörelse som nyss har tagit över efter en envåldshärskare. ”Vilka ämnen och metoder skulle ni satsa på? Hur ska ni försäkra er om att lärarna förmedlar de rätta kunskaperna och värderingarna och att de kan vara delaktiga i uppbyggandet av det fria samhället?”

Ytterligare en grupp ska agera som ett utskott inom FN och utarbeta en global läroplan. ”Hur kan ni tackla de gemensamma globala problemen utan att en viss institution eller kultur blir överordnad och dikterar vad som är rätt och fel? Hur kan ni skapa utbyte mellan barn från olika länder när inte alla har samma tillgång till teknik? Hur fördelar ni resurserna för att möjliggöra allt detta?”

Frihetsrörelsen och FN-gruppen betonar starkt att vi behöver en demokratisk fostran för att undvika att vissa aktörer ensidigt tar till sig makten. Det viktigaste är att lära sig tänka, lyssna och samtala med varandra. Centrala ämnen är egna och främmande språk, historia, estetiska ämnen samt naturvetenskaper, med fokus på miljöfrågor.

Läroplaner ger uttryck för en viss syn på hur samhället ska se ut om 30 år, vilken roll kunskap ska ha i våra liv och på vilka värderingar vi vill att vår framtid ska vila.

Syftet med denna övning är enkel. Den leder snabbt till insikt om att framtiden är öppen och i någon mån oviss. Men det ligger i våra egna demokratiska händer att tillsammans fundera över vad som är viktigt och åt vilket håll vi vill gå tillsammans. Det är inte svårt att inse att satsningar på språk, miljötänk, samarbete, konst och historia siktar på ett annorlunda samhälle än planer där man betonar konkurrenstänk och styrka, eller där man ensidigt fokuserar på användbar teknik och matematik.

Läroplaner kommer ur en samhällelig kontext. De ger uttryck för en viss syn på hur samhället ska se ut om 30 år, vilken roll kunskap ska ha i våra liv och på vilka värderingar vi vill att vår framtid ska vila. Läroplaner växer på det viset inte bara ur en viss kontext, utan de skapar även den kontext inom vilken det pedagogiska arbetet måste förstås. Inom lärarutbildning betonar vi därför att lärarnas arbete inte består i att följa läroplanen, utan att tolka den.

Det finns ytterligare en grupp i min övning. Den ska föreställa sig att den jobbar inom Undervisningsministeriet och att den har alla resurser som man bara kan tänka sig. Frågorna är de samma: ”Hur skulle ni bygga upp ett skolsystem om ni inte behövde tänka på budgeteringen? Vilka ämnen och metoder skulle det finnas? Hur ser lärmiljöerna ut?”

En intressant iakttagelse är att den gruppen ofta har svårt att komma igång. Studerandena vet inte vad de ska göra i större utsträckning. Mera böcker i biblioteket; mera utbyten mellan olika länder, ok. Under de senaste åren har också behovet av flera specialpedagoger betonats; och förstås bättre fungerande utrymmen, både med tanke på den tekniska utrustningen och mögelproblematiken.

Insikten här är att man behöver vissa resurser för att kunna göra ett bra pedagogiskt arbete. Men det blir å andra sidan inte automatiskt bättre pedagogik bara för att man har hur mycket resurser som helst. Det gäller att hitta en bra balans.

För att göra poängen tydligast tänker vi oss att pandemin varar i minst fem år.

När vi tänker på att ”ha mera resurser” tänker vi lätt enbart på materiella saker. Det som behövs mer i våra skolor är dock till exempel tid. Tid som ger rum för nyfikenheten för de andra i klassen eller för nya ämnen. Tid för att låta nya färdigheter och insikter mogna och tillräckligt med möjligheter att lära sig nya metoder och teknologier. (Förstås är detta i slutändan också en fråga om materiella resurser, det vill säga att det finns skäl att argumentera för fler lärare och vuxna per elev. Men även här gäller det att hitta den rätta balansen.)

I framtiden ska jag lägga till en grupp. Den ska föreställa sig att det råder en pandemi i hela världen. För att göra poängen tydligast tänker vi oss att pandemin varar i minst fem år. Eleverna kan inte lämna sina hem. Hur skulle vi omstrukturera utbildningssystemet i detta fall? Vilka färdigheter kommer eleverna att utveckla, vilka inte? Hur kan vi säkerställa att alla elever får en varm måltid om dagen och åtminstone ett litet hörn till sitt förfogande i sina hem där de ostörda kan göra sina skoluppgifter?

I detta scenario inser man lätt vilken betydelse våra klassrum har för att jämna ut sociala orättvisor. Att inse detta betyder inte att man är emot digitala miljöer utan att man förstår att klassrummet är varje elevs centrala fysiska bas som på ett enkelt sätt möjliggör gemensamma mänskliga möten, alltså lärmiljöer, oavsett allas sociala bakgrund.