”Kommunala bolag är inte grillkiosker” - forskare ifrågasätter behovet av avtalsshopping
Avtalskonflikter kring kommunala bolag kan tyda på en överdrivet hård marknadsanpassning, säger Mika Helander.
I den nyligen avslutade poststrejken – som flankerades av förlamande stödstrejker – har arbetsgivarsidan kritiserats för att syssla med avtalsshopping. Det här med anledning av att Posten ville byta kollektivavtal för paketsorterarna och på så sätt sänka bolagets löneutgifter.
Men postkonflikten är inte den enda där kritik om avtalsshopping förekommer. I Åbo pågår fortfarande en avtalskonflikt mellan bolaget Arkea, där Åbo stad är storägare, och fackförbundet JHL.
JHL utvidgade i onsdags strejken till att omfatta alla JHL-anslutna vid staden och i bolag som staden äger.
Konflikten handlar om att Arkea vill ändra på de anställdas anställningsvillkor. I praktiken handlar det om lönesänkningar, som Arkea anser att är nödvändiga för att bolaget ska vara konkurrenskraftigt.
Bolaget Arkea kom till när Åbo slog samman matservice-, städ- och fastighetstjänster till ett affärsverk, som sedan bolagiserades och blev en aktör på den fria marknaden.
Transparens och konkurrens
Mika Helander, arbetsmarknadsforskare vid Åbo Akademi, säger att när kommuner och
städer grundar affärsverken eller bolagiserar tjänster så är det huvudsakliga motivet sällan avtalsshopping. Snarare så handlar det i första hand om att anpassa verksamheten för marknaden, och göra den flexiblare.
– Försämrade villkor och en försämrad anställningstrygghet är något som kommer med på köpet. Det är väldigt ovanligt att arbetsgivaren säger rakt ut att bytet av kollektivavtal handlar om att sänka lönerna för att klara sig i konkurrensen.
Trots det här finns det aspekter av bolagiseringen av kommunala tjänster som är problematiska, och som debatten om avtalsshopping påminner om.
Den ena aspekten, säger Helander, handlar om transparensen, alltså hur allmänheten har tillgång till information om bolagens beslut.
– Beslutsfattare i staden som äger bolaget har inte den tillgången, och även om de sitter i bolagets styrelse kan de inte knysta något om besluten.
– Sedan har vi frågan om konkurrensen, fortsätter Helander. När är det okej att kommuner eller staten, med sitt ekonomiska ryggstöd, går ut på marknaden och konkurrerar?
Hårda anpassningar inte nödvändiga
Helander säger att han ser många problem med att bolagisera kommunala tjänster. Han har också svårt att se att kommunägda bolag på riktigt skulle vara konkurrenshotade. De här bolagen har ofta en stabil kundkrets, och har en historia och ett nätverk att förlita sig på.
Hans allmänna intryck är att kommunala bolag är lönsamma. Om kommuner hade tvingats pumpa in pengar i bolagen från den regelrätta kommunekonomin hade det här väckt diskussion, och sådana diskussioner har inte förts.
– Ett kommunalt bolag är inte som vilken grillkiosk som helst, och därför har jag svårt att förstå kravet på hårda marknadsanpassningar vad gäller bolagets kostnadsstruktur och personalpolitik.
Helanders poäng är alltså att kommunägda bolag ofta kommer in på marknaden från en sorts monopolposition. Den positionen ändras inte drastiskt, utan snarare handlar hårda marknadsanpassningar – till exempel i form av byte av kollektivavtal – om bolagsledningens och ägarens ideologi.
– Affärstänket kommer in via bolagiseringen och det är lätt hänt att ekonomiska resonemang övervinner alla andra resonemang.
Har gått enligt regelboken
Även om ”avtalsshopping” är ordet för dagen, och det är unikt att arbetsgivare – som i fallet med Posten – säger rakt ut att det handlar om att sänka löner för att stärka konkurrenskraften, så har den typen av åtgärder förekommit tidigare.
Till exempel år 2010 så lät bolaget Helsingfors busstrafik kollektivavtalet löpa ut varpå bolaget ensidigt bytte till ett annat avtal.
Det här ledde här ledde till att JHL- och Jyty-anslutna arbetstagare la ner sitt arbete i protest.
Mika Helander ser den typen av konflikter, och den vi nyss upplevt, som tecken på att den finländska arbetsmarknaden fortsättningsvis har sina betrodda institutioner och regelverk.
Allmänheten upplever poststrejken och dess stödstrejker som obekväma, men Helander påpekar att allt gått enligt regelboken: strejkanmälan har lämnats in, gränserna för stödstrejken har varit tydliga, riksförlikningsmannen har gjort sitt, och så vidare.
– Parterna i konflikten testar sig fram, och institutionerna och reglerna gör det möjligt för dem att retirera och kompromissa.
Konflikten ett utlopp för frustration
Poststrejken har nu slutat i en kompromiss. Att kompromissviljan dröjde beror på att arbetarrörelsen, i många års tid och under högerregeringar, varit på defensiven och fått nöja sig med pareringssegrar i förhandlingarna, säger Helander. När Finland fick en SDP-ledd regering blev förhandlingen om Postens nya avtal ett utlopp för den frustration som tidigare regeringars dåligt förankrade reformer skapat.
Postkonflikten har väckt diskussioner om hur statens ägarstyrning fungerar, om riksförlikningsmannens roll, och om varför det överhuvudtaget är möjligt att avtalsshoppa. Helander konstaterar att den sistnämnda möjligheten kunde begränsas om man inom samma bransch hade ett gemensamt avtal.
– Förändringarna som följer på det här blir inte dramatiska, utan kommer fram i lagstiftningsprocesser eller i fackrörelsernas inbördes politik – genom linjedragningar, fackfusioner och gemensamma kollektivavtal.
– I Finland reagerar vi när en eldsvåda uppstår, men när den släckts, och allt är frid och fröjd, så diskuteras den inte längre i offentligheten. Smärre förändringar görs på ett byråkratiskt sätt, men det blir ingen revolution.
