Linnéa Henriksson: Personalbristen inom förlossningsvården borde vara enkel att lösa
Har man inte löst det här problemet redan 20 gånger? frågar den halvvuxne sonen lite tankspritt till frukost, medan han scrollar bland nyhetsrubrikerna.
Han syftar på ytterligare en artikel om bristen på tillgång till vårdpersonal. Jag förklarar att sådana artiklar tenderar att återkomma med jämna mellanrum, särskilt sommartid, men att just det att de återkommer är ett tydligt tecken på att man, trots mer och mindre uppriktiga försök (som ingen skall förringa), inte lyckats lösa problemet.
Den här sommaren har frågan om tillgång till vårdpersonal ur min mediehorisont främst handlat om personal inom äldrevården, läkare vid kommunala hälsovårdscentraler och barnmorskor. Det skulle finnas mycket att säga om var och en av dessa grupper, men till samma frukost råkar jag läsa om matchningsmarknader och låter resonemangen här inspireras av det.
Åtminstone tillgången till kommunala hälsocentralsläkare och barnmorskor kan betraktas som en fråga om matchning, men av utrymmesskäl diskuteras här bara barnmorskorna, eftersom det enligt matchningslogik borde vara det enklaste problemet ett lösa.
Förlossningsvården har länge handlat om att förlita sig på barnmorskornas yrkeskall och lojalitet.
På en marknad är det, som ni vet, priset som styr vem som får vad. På en matchningsmarknad, däremot, är prismekanismen satt ur spel och det är någon annan mekanism som avgör hur resurser allokeras. När det gäller barnmorskorna, så finns det (åtminstone inte ännu) något privat serviceutbud inom förlossningsbranschen.
Däremot har barnmorskor en utbildning som är gångbar i många andra sammanhang. Förlossningsvården har länge handlat om att förlita sig på barnmorskornas yrkeskall och lojalitet. Men i takt med allt större centralisering av förlossningsenheter och allt större effektiveringssträvanden inom alla vårdenheter, så har förlossningsvården i Finland (åtminstone i södra Finland) nu drabbats av den problembild och påföljande diskussion som funnits i storstäderna i Sverige redan sedan millennieskiftet: det är (åtminstone tidvis) trångt på förlossningsavdelningarna, föderskor skickas mellan olika sjukhus, personalen har bråttom och får göra överlånga arbetspass, hela tiden med rädslan för att tidspressen ökar komplikationerna.
Följderna av underkapaciteten kan vara graverande, på flera sätt.
Rent substantiellt är det mycket problematiskt, på den punkten är den samlade kunskapen om förlossningar helt entydig: otrygghet och oro ökar andelen komplikationer. Underkapacitet inom personalen ökar oro och otrygghet.
Följderna av underkapaciteten kan vara graverande, på flera sätt. Direkt, för att det kan leda till livshotande komplikationer, som i värsta fall leder till döden för både mor och barn. Indirekt, för att en traumatisk förlossning dels kan påverka moderns välmående under en lång tid, dels mycket kraftigt kan styra viljan att utsätta sig för detta igen.
Det är en fråga om timing, en av de faktorer som leder till marknadsmisslyckanden.
Om personalen inte tillåts arbeta på ett sätt där den kan bibehålla respekten för sig själv eller, krasst sett, där ansvaret är större än resurserna och utrymmet att göra ett bra arbete, då måste personalen ibland sluta, för att rädda sig själv. (Inom barnskyddet är mekanismen den samma.)
Som matchningsproblem betraktat är personalbristen inom förlossningsvården faktiskt ganska onödig. Det finns inte för få barnmorskor, det finns bara för få barnmorskor som är beredda att arbeta under dåliga förhållanden. Det är en fråga om timing, en av de faktorer som leder till marknadsmisslyckanden.
På kort sikt är timingen av förlossningar knepig. Det svårt att planera behovet av personal vid förlossningar eftersom det är svårt att tidsmässigt styra när de sätter igång och vilket förlopp de kommer att få.
Ett land som gärna framhåller sin förmåga till informationsledning och som oroar sig för en minskande befolkning skall inte köra ner sin förlossningsvård.
Men på lång sikt borde denna timing-fråga inte vara ett problem i ett välorganiserat land som Finland. Om kanske 99 procent av de blivande mödrarna är i kontakt med vården under graviditeten, så borde det faktiskt vara ganska enkelt att matcha antalet födande med personal. Det här är faktiskt ett av få områden där man på månadsbasis på förhand borde kunna räkna ut hur många vårdperioder det handlar om.
Ett land som gärna framhåller sin förmåga till informationsledning (”tiedolla johtaminen”) och som oroar sig för en minskande befolkning skall inte köra ner sin förlossningsvård.
(Boken Vem får vad – och varför är skriven av Alvin E. Roth, som 2012 fick Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Den kom emot mig under semestern i alldeles färsk svensk översättning hos Åldringsvännerna i Jakobstad.)
