”Reformen processmässigt ingen succé”
Grundlagsprövningen av ansvarskommunmodellen kommer att bli hård, förutspår Svenska folkpartiets ordförande Carl Haglund. Att utsätta grundlagsutskottet för något politiskt tryck är helt otänkbart för partiet.
Det är alltså inte försvarsfrågor vi ska tala om när vi träffar försvarsminister Carl Haglund på hans ministerium.
Det är ändå lätt att starta ett samtal om kommunreformen och den därtill relaterade vårdreformen.
Reformprocessen har tagit mycket av sexpartiregeringens tid. Haglund har fått Finlands kommuntidnings frågebatteri i förväg, men medger öppet att han inte har haft tid att läsa dem.
Men nu har han tid för ett grundligt samtal. Frågeställningarna är bekanta och hans svar kommer som ett dämpat flöde. Han stannar upp då och då, oftast med en bekymrad min.
– Det här är en övning som inte har gett regeringen några extra stilpoäng. Processmässigt har det inte varit någon succé. Den senaste fasen som leddes av gruppordförande Petteri Orpo (Saml) gick ändå ganska bra. Ännu återstår mycket arbete, säger Haglund.
Kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen är å andra sidan regeringens största fråga vid sidan av ekonomin. Därför ska det inte vara lätt, anser Haglund.
– Emellanåt tycker jag att diskussionen har saknat proportioner. Det är givet att servicestrukturreformen är en svår sak, som är kontroversiell och som det finns olika åsikter om. Allt detta är helt väntat.
I Orpo-gruppens papper slår regeringen än en gång fast att kommuner med 20 000–50 000 invånare ska kunna ordna social- och hälsovårdstjänster på basnivå. Basnivån betyder närmast de nuvarande tjänsterna vid hälsovårdscentralerna och socialväsendet.
Expertarbetsgruppen som gav sin rapport tidigare i år hade svårt att svälja den låga invånargränsen, men för SFP var det en hjärtesak som partiet försvarade i regeringen.
– Det är nog nästan tack vare oss den gränsen finns. Det var så många som tyckte att man borde ha haft en högre gräns. Vi anser att ungefär 20 000 är rimligt, säger Haglund.
Om någon vill kalla SFP:s politik småskalig tycker han att man borde komma ihåg att merparten av dagens kommuner – 264 av 320 – har under 20 000 invånare.
– Det visar att den nu satta lägsta gränsen ändå är en stor förändring från nuläget. Hela vägen har det pågått en armbrytning mellan dem som per definition tror att stort är vackert och dem som inte tror det.
– Det är heller ingen hemlighet att den här övningen inte har varit lätt för Svenska folkpartiet. Det kommer den inte att vara
i framtiden heller.
Haglund är glad över att den reformkritiske akademiprofessorn Kaarlo Tuori (Fikt 4/2013) ändå anser att regeringen bättre än tidigare lyckats beakta de språkliga rättigheterna.
Haglund säger att partiet har jobbat stenhårt för detta och ger den största elogen till ministerkollegan Anna-Maja Henriksson (SFP).
Han understryker att det stora arbetet är att få en modell som gör att Svenskfinland inte bara behöver tillgripa undantagslösningar för språk- och skärgårdsförhållanden.
– Också själva grundmodellen borde vara applicerbar för fungerande svenska lösningar i alla våra regioner. Jag hoppas att kommunerna nu tar bollen och för jobbet vidare. Ingen har subjektiv rätt att utse sig till ett social- och hälsovårdsområde, men genom att gå samman med andra kan man möjliggöra trygga svenska lösningar.
Regeringen har slagit fast att servicen i social- och hälsovårds-områdena företrädesvis ska ordnas enligt principen om ansvarskommun. Den nuvarande samkommunsmodellen ska enbart tas i bruk undantagsvis.
– Det finns inbyggda motsättningar i modellen med ansvarskommun, men man kan inte heller säga att samkommunen har varit problemfri.
Haglund räknar med att grundlagsprövningen av ansvarskommunen blir hård.
– Grundlagsutskottet sätter ramarna för hur ansvarskommunen får fungera. Utskottets bedömning är helt avgörande.
Det har förekommit konspirationsteorier om att grundlags-
behandlingen sätter stopp för hela reformprocessen. Man har också spekulerat om att regeringspartierna kommer att sätta hård press på sina representanter i riksdagens grundlagsutskott för att försäkra sig om att reformen avancerar i den riktning regeringen önskar.
Som SFP-ordförande tar Haglund bestämt avstånd från politiska påtryckningar på grundlagsutskottet.
– När det gäller andra frågor än grundlagsfrågor är det naturligt att regeringspartierna försöker få sina utskottsmedlemmar i riksdagen att hålla fast vid det man enats om i regeringen.
I grundlagsfrågor sker det dock inte. Det skulle aldrig falla mig in att ge goda råd åt grundlagsutskottsmedlemmar.
I början av reformprocessen efterlyste Kommunförbundet en parlamentarisk beredning. Var det ett misstag att inte ta med oppositionen?
– Jag tycker inte att den här regeringen är någon större syndare än andra regeringar. Den förra centerledda regeringen tvingade kommunerna till hälsovårdssamarbete och drev kommunsammanslagningar under namnet KSSR, som är besläktad med de nuvarande reformerna. Inte var oppositionen med då heller. Centerns kritik saknar därför trovärdighet.
Däremot finner Haglund det viktigt att regeringen och Kommunförbundet hittar varann.
– Riktlinjerna i Orpos papper och Kommunförbundets uttalande i början av maj var inte helt identiska, men åtminstone på samma våglängd.
Haglund medger ändå att det inte finns någon minister i regeringen som är speciellt stolt över sjösättningen av reformen.
– Det är ändå inte särskilt meningsfullt att blicka bakåt. Vi ska vara ödmjuka och lära av kritiken. Den här reformen är nu på bordet och det är viktigt att man i kommunerna hittar möjligast breda enighet om hur vi med givna riktlinjer går vidare.
Varför duger inte Centerns ”landskapsmodell”? I Sverige har landstingsmodellen fungerat bra, där sköts hälsovården och kollektivtrafiken på landskapsnivå och trycket att slå samman kommuner är litet.
– När det gäller Centerns landskapsmodell frågar jag varför de inte tog fram den när de
i åtta år var statsministerparti och dessutom satt på kommunministerposten. I mina ögon är trovärdigheten i Centerns agerande noll.
Enligt Haglund gick Centerns KSSR-reform på samma spår som den nuvarande reformen med målet att skapa tillräckligt starka primärkommuner.
– När det sedan gäller själva modellen kunde den ha varit ett alternativ och personligen ser jag många fördelar med den svenska modellen. Eftersom jag som minister kom med i mitten då arbetet med vår reform redan var
i gång har jag inte funnit det vettigt att försöka ändra väderstreck totalt.
Hur ser då Haglunds Svenskfinland ut i framtiden? Han tycker inte att det är han som ska rita om kartan.
Han nöjer sig med att konstatera att det är nu man
i alla regioner borde tala sig samman för goda svenska lösningar.
– Jag hoppas att de utredningar som kommunerna ska göra sker i konstruktiv anda. Att man ser vad allt som kunde förändras om man ändrar på kommunstrukturen, men också utvärderar vad det betyder om man inte ändrar på kommunstrukturen och systemet med ansvarskommun i stället träder till.
– När man sedan bedömer vad som är bäst ska man se till kommuninvånarnas, inte nödvändigtvis kommunalpolitikerns, bästa. Kvalitativ service betyder inte att man centraliserar allt, utan kvalitet är också närservice.
Statsrådet har möjlighet att se till att den svenska servicen blir tillgodosedd när besluten om social- och hälsovårdsområden fattas.
– Problemen som måste lösas är många framför allt i Nyland och Åboland. I Österbotten ser jag att den svenska servicen är ganska tryggad, men där finns andra utmaningar.
I Åboland behövs det enlig Haglund ett undantag där Pargas och Kimitoön, av språkliga och skärgårdsskäl, kan bilda sitt eget vårdområde. Det föreslogs även av de regionala utredarna.
– Det finns förståelse för det.
I Nyland tycker Haglund personligen att det är viktigt att det finns möjlighet att bilda ett vårdområde kring Raseborg.
– Det krävs att de kringliggande kommunerna vill det. Det räcker inte att Raseborgs stad vill det, påpekar han.
– Alternativet är en tvåspråkig lösning där Lojo blir dominerande. Det är inget fel på Lojo, men för att i den lösningen se till att man inte slår sönder fungerande svenska strukturer kring sjukhuset i Ekenäs krävs det starka insatser.
Det är likaså utmanande att hitta en lösning för östra Nyland som tryggar den tvåspråkiga hälsovård som fungerar i dag, säger han.
– I Österbotten är inte den svenska servicen ett problem, men där finns som sagt andra utmaningar.
Vilka då?
– Där finns det väldigt olika synsätt på kommunstrukturen, både starka känslor och uppfattningar är inblandade. Där finns mycket som inte är enkelt, exempelvis hur K5-området i Sydösterbotten och Malmska sjukhuset i Jakobstad påverkas.
Också i metropolområdet där Haglund själv bor räcker utmaningarna till för SFP.
– När det gäller metropolen så är det en övning som ännu är helt öppen inom regeringen. Blir det något av kommunfusionerna som ska utredas och blir det någon metropolförvaltning, frågar Haglund.
– Jag har en viss oro för metropolen, eftersom vi i huvudstadsregionen har kommuner där den svenska servicen fungerar och andra där den inte gör det.
Den fungerar i Sibbo, Grankulla och Kyrkslätt, delvis i Helsingfors, men dåligt i hans egen kommun Esbo och i Vanda.
– Om vi slår samman och bildar större kommuner finns det risk för att den vård på svenska som nu fungerar hyfsat slås sönder. Det är inte klokt och måste undvikas.
Men trots oron ser Haglund möjligheter i reformprocessen.
– Gör vi det bra så finns det möjlighet att förbättra servicen på svenska för dem som i dag inte har tillgång till det. Den här reformen har både risker och möjligheter. För att reformen ska lyckas krävs det en bra grundmodell, men också vissa alternativ till de lösningar som man tillgriper för majoritetsbefolkningens del, understryker han.
HENRIK STENBÄCK
